Dagen därpå packade vi ihop allt åter, fyllde våra ryggsäckar med den utrustning och mat vi behövde för en fyra dagar lång vandring. Köpte även en karta över området för att kunna navigera oss bland alla stigar. Målet var Cathedral Peak dit vi inte kom förrän dag nummer två, dock hittade vi inte leden som ledde till dess topp till vår besvikelse och fick nöja oss med att ”nästan” tagit oss upp. Vi gick neråt igen för att vika av söderut där vi hittade en kulle att slå upp tältet på innan regnet var över oss. Vi fortsatte dagen därpå att följa bergskedjan, över vattenfall och snår med vassa taggar tills vi fann ett större vattenfall och slog läger. Vi insåg snabbt att sista dagen skulle bli längre, men att denna plats var värd ett långt stopp med ”dusch” och ”pool” med det härligt uppfriskande vattnet. Bad, fotande och avkoppling med bok samt otroligt vackra landskap runt omkring oss kunde vi inte annat än att njuta av tillvaron. På kvällen kom molnen in över bergen och la sig lågt.

      

När vi sedan vaknande dagen därpå var de ännu lägre och sikten max 20 meter om än så bra. Vi packade ihop lägret efter en snabb frukost och fortsatte på en liten stig som ledde oss ut i buskage som mer var likt Borneos regnskog med snår överallt med vassa taggar. Vi krälade, klättrade med regnställen på, snart var både kängor och kalsonger genomblöta av svett och fukt. Händerna hade rispor av taggbuskar och nervositeten började infinna sig hos oss när vi var vilsne i dimman långt bort från stigar. Vi kunde dock höra vattnet strömma längre ner vilket gjorde oss något säkrare. Efter lite diskuterande bestämde vi oss att fortsätta uppåt kullen istället för att gå sidledes för att se om vi hittade leden. På toppen diskuterade vi igen, Mat ville gå uppåt och tillbaka medan jag ville gå neråt som vi var på väg från början. Jag gick dryga tio meter när jag trodde att jag såg i syne, det var något som kunde vara en stig i dimman. Jag hojtade till på Mat att skynda sig ner och sken upp likt mig. Vi båda sa i mun på varandra att de måste vara en förlorade stigen vi letat efter i dryga 1,5 timme. Vi pustade ut och drack en klunk vatten och fortsatte följa stigen utan att kunna se längre än de dryga 20 metrarna. Vi fortsatte beslutsamt i en rask takt då det gick och sakta. Snart kom vi till den passage som tog oss ner till botten av dalen och den flod som ledde ut från Drakensberg. Likt en serpentinväg slingrade den sig ned i olika svårare parti som var hala av fukten i dimman. Väl nere tog vi lunch för att få energi till de sista kilometerna. Efter 4 dagar, 3 nätter och dryga 45 km var vi åter tillbaka på campingen där det hela började och dagen därpå som var en vilodag tog vi cyklarna några km för att sedan vandra upp till ett vattenfall, Doreen Falls.

   

Visa Afrika 2013 – Eventuell rutt på en större karta