Förväntan var stor på vad som skulle hända sista veckan i Sverige. De sista arbetsdagarna försvann och avslutade detta med en after work med goda vänner. Dagen var kommen, resan mot West Kalimantan skulle påbörjas med tåg till Kastrups flygplats för att sedan med flyg osv under de två närmsta dygnen vilket inte lockade lika mycket.
Jag mötte upp Patrik på tågstationen i Nässjö, två mindre ryggsäckar var packade med det viktigaste så som hängmatta, kängor och lite kläder. Tåget var förstås något försenat, men ingen av oss hade trott något annat efter de senaste årens förseningar i svenska tågtrafiken. Vi hade dock god marginal och tog den ca 10 minuter långa förseningen med ro. Ombord på tåget fann vi våra platser och slog oss ner en kort stund innan vi bytte tåg. Efter ett par timmar på tåg var vi nu på planet på väg till Dubai spända av förväntan. Regnskogen och Dayakfolket som vi var ute efter närmade sig med stormsteg. Efter att spenderat en natt på Dubai flygplats och ytterligare en på Jakarta flygplats var vi äntligen framme i Pontianak, West Kalimantans största stad efter över två dygns resande. Tröttheten var enorm efter dessa dygn och en säng lockade mer än något annat. Efter några timmars sömn gav vi oss ut för ett mål mat och ett par kalla öl. Whiskyn som vi hade tänkt köpa på Jakarta flygplats misslyckades totalt, vi kunde inte finna en enda droppe. Även i Pontianak var det lugnt i fasen att finna dessa dyrbara droppar och pluntan fick bli tom till våran förtret.
Dagen därpå tog vi en taxi ut till flygplatsen igen för att ta ett flyg till sista utposten, Putussibau. Staden är belägen nära Borneos hjärta i West Kalimantan och är en vanlig utpost för trekking i Borneos inre. I vår research hade vi funnit att WWF hade ett kontor i denna stad som vi dagen därpå sökte upp. I och med att vi valt att inte förboka något innan ankomst påbörjade det mödosamma arbetet att finna guider och information hur vi kunde ta oss ut i den djupa regnskogen. Att inte kunna prata Bahasa (Indonesia) visade sig bli ett hinder på vägen, men samtidigt inget omöjligt hinder. Vi fann en av huvudpersonerna på WWF’s kontor, Hermas som även hade startat upp ett företag inom ekoturism i Putussibau. Vi satte oss ner med honom för att diskutera vad vi kunde göra, vi ville snarast in i regnskogen för vandringar längs floder, kullar och all grönska. Han förklarade att inom ett par dagar skulle en annan kille, Matiah från Italien komma för att göra en tredagarstur i regnskogen med en engelstalande tolk vilket vi kunde få hänga med på, dock kände både Patrik och jag att det var lite kort tid och blev då erbjudna att förlänga turen efter att Matiah åkt hem. Efter diskussioner om innehållet och priset tog vi varandra i hand och inom några dagar skulle vi vara ute i det vilda.
Nästa dilemma löste sig väldigt fint då vi inte ville slösa bort 3-4 dagar i Putussibau som vi redan promenerat igenom ett antal gånger och funnit både svårigheter till att finna aktiviteter till att finna kall öl för att släcka törsten med. Hermas insåg snabbt att det skulle vara ohållbart att låta oss stå att trampa på samma ställe och visade oss det finaste av mänskligheten vilket är generösitet. 
Han bjöd in oss till sitt hem för bo i deras Dayak longhouse under vår väntan vilket vi snabbt tackade ja till. Dagen därpå var på plats och träffade hans familj samt de andra i stammen. Svettiga och sugna på ett bad frågade vi snabbt om det var möjligt att simma i floden och ifall det fanns krokodiler och dylikt att akta sig för. Med ett skratt så sa han att det var lugnt. Snart hade han visat oss ner och det dröjde inte länge innan vi båda var i den strömma floden och plaskade runt. Dagarna spenderade vi med bokläsning, promenader samt att vi hjälpte Hermas vid hans nybyggda hus dit han skulle flytta med sin familj i framtiden. En kväll togs det fram en alkoholhaltig dryck som kallades för ”toa” eller något liknande. En billig dryck gjord på naturens resurser och som ger hemska bieffekter i form av baksmälla utan dess like. Den kväll vi köpte litervis av denna dryck och bjöd grannskapets herra samtalade vi så gott det gick med kroppsspråk och enklare engelska fraser. Vi fick bland annat fram att de hade ätit sin fiende för ca 5-6 år sedan under ett krig mellan två stammar vilket fashinerade oss. 
Dagen därpå gick vi upp lika tidigt som de andra dagarna vilket var när solen gick upp. Huvudena var otroligt tunga och vi fick lägga oss på golvet ett tag för att vila ut. Vi skulle åter ner till floden och frågade för skojs skull igen om det verkligen inte fanns några krokodiler där och fick då svaret att inga dödsfall hade inträffat där, dock i Putussibau några kilometer nedströms. Genast blev vi något nervös då vi hade plaskat med fötterna i vattnet på en flotte likt beten på en krok.
I förra blogginlägget hade vi kommit till Dayakfolket där vi spenderade några dygn. Väntan på att få komma ut i djungeln var nu stor. Tankar som kom var hur naturen skulle vara, alla floder, träd, växter och inte minst alla djuren. Skulle vi se alla dessa exotiska apor, ormar och spindlar? I denna del får du läsa om när vi äntligen kom ut i djungeln efter otaliga dygns resande och några dygn hos Dayakfolket.
Dagen var kommen, vi satte oss i Hermas bil för att åka in till Putussibau för att möta upp Matiah och våra guider. Under de senaste dagarna hade regnet medfört översvämningar i Hermas by och vi såg nu vad som hänt i Putussibau som delvis var översvämmat. Vi fick vada i vattnet som nådde upp till knäna och i vissa fall ännu mer. Barnen lekte i vattnet medan vuxna tog sig fram så gott de kunde. Efter att ha gått igenom vattnet, lämnat av den del av packningen vi inte behövde ha med oss kom vi till slut fram till båten som skulle ta oss nedströms rakt in i djupa djungeln.
Färden i båten tog ca tre timmar, till en början i odlat landskap och byar. Det dröjde inte länge innan landskapet förvandlades och den täta djungeln blev som väggar på vardera sida om floden. Jag kom på mig själv att fantisera om stora pytonormar som ringlade sig i träden och vattnet, krokodiler som stack upp huvudet nyfiket. Inget av detta dök upp till min besvikelse. Efter att ha suttit ner ett tag med ett stopp i en by på vägen var vi äntligen framme i den lilla by mitt ute i ingenstans som det kändes hoppade vi ur båten. Vi möttes av några boendes från byn som innehöll 5-6 hus där vi hängde upp våra hängmattor för att sedan snabbt skynda oss ner till en grenflod med klart vatten. Vi kollade med dem om det fanns krokodiler, men svaret blev då att det fanns i den stora floden ett par meter ifrån grenfloden, men inte där vi skulle hoppa i. Vi blev skeptiska, men lockelsen var för stor och snart var vi i floden och svalkade av oss.
Efter att badat, ätit och tagit lugnt ett tag gick vi upp till byinvånarna som bodde ett par hundra meter från den camp som vi skulle spendera natten i. Utanför husen brummade en generator och inomhus satt dom och kollade på en champions leagematch med en bildkvalité vi inte ens haft i Pontianak. Vi var djupt in i djungeln och detta möte med västvärlden kom som en chock på grund av att det var så pass oväntat. På plats bjöds vi på arak (lokal starksprit) som vi först var skeptiska till, men artigt nog drack av. Kanske inte lika god som den efterlängtade whiskyn som vi inte lyckats få tag på, men okej får man nog allt säga. Med vår erfarenhet av toah (Lokal alkoholhaltig dryck) som vi hade festat på några dagar tidigare med en hemsk bakfylla var vi inte så sugna på att dricka i deras takt och tackade nej till mer efter två glas. Efter att ha spenderat några timmar hos byinvårnarna var det dags att gå tillbaka och nu i ett regn som hette duga.
Vi hade tagit oss ut till sista byn innan vildmarken tog över, spänningen växte inom oss under den sista natten där vi låg och sov i våra hängmattor. Hur skulle turen till Borneos hjärta bli? Magen pirrade något samtidigt som förväntan och längtan var enorm innan ögonen sakta föll ihop och drömmarnas värld tog över medvetandet. Solen steg upp, hängmattorna rullades ihop, packningen packades ner. Det var dags, vi skulle ta de första stegen ut mot det vilda…
Timmen var slagen, packningen var nerpackad och vi steg ner i båten för sista gången på flera dagar. Båten tog oss längre in genom en mindre biflod tills det tog stopp. Jag hoppade ur båten ner i vattnet och hade nu vatten upp till knäna medan jag hjälpte och putta på båten. Taggad som få slängde jag på mig ryggan och började vandra nedströms utan en tanke på vad som kunde dölja sig under ytan. Vandringen gick genom olika floder där vattnet ibland kunde vara nära inpå upp till bröstet vilket gillades av Patrik och mig. Floden slingrade sig likt en orm medan vi följde den, vi genade ibland genom djungeln och fick hugga oss igenom den täta vägg av vegetation med machetes.
Våra guider och bärare var experter på området kan man minst sagt säga, den led vi nu följde användes bara någon gång i månaden och i våra ögon helt dold, men för dem var den lika tydlig som en motorväg var för oss kändes det som. Helt plötsligt kunde vi svänga av från floden och gå uppför flodbädden, vilket vi aldrig själva skulle klarat av. Blöta, svettiga och smutsiga fortsatte vi färden nedströms den bitvis starka floden som ibland tog tag i fötterna så att man nästan flög ner i floden tills vi kom till ett mindre vattenfall där vi gjorde halt. Ett perfekt ställe för lite bad och lek enligt Patrik och mig. Vi la våra ryggsäckar på flodbädden och skulle hoppa i vattnet då jag hörde ett skrik. När jag vände mig om såg Patrik halvt skräckslagen ut i ansiktet och kollade innanför sina kalsonger och skrek att en blodigel sugit sig fast på hans pung vilket han ogillade skarpt. 
Jag ropade dit en av våra lokala guider som snabbt tog bort den. Det gav många skratt för oss alla utan kanske då Patrik som för tillfället var lagom road av blodiglar på intima ställen. Vi andra blev nerviga och undersökte våra kroppar efter dessa små elaka blodsugare då vi inte ville hamna i samma sits som Patrik. Efter att ha lugnat ner oss och badat fortsatte vi färden med kortare stopp för att dricka vatten, äta kakor och njuta av stillheten. På ett av våra stopp drack vi vatten direkt från lianer vilket var en mäktig och annorlunda upplevelse då färskt vatten är en otroligt viktig del av för att överleva. Även växter fick vi testa på att äta under vår vandring längs floderna.
Vi nådde en fin flodbädd där floden delade på sig för att äta lunch. Maten slukades snabbt av våra hungriga magar, energin behövdes då snart skulle lämna floden för att ta oss uppåt kullarna. Vi var mätta, rena och redo för en ny etapp i djungeln. Det skulle bära uppför och vara hel annorlunda mot det vi varit med under dagen vilket vi såg fram emot. Vi lämnade floden för att klättra uppför kullen, en kulle som skulle visa sig vara brant och hög. På vissa ställen fick man mer eller mindre krypa uppför och använda sig av träden och dra sig upp. Ett svettigt och mödosamt jobb vill säga, men samtidigt härligt. Vi fortsatte att gå uppför tills vi kom upp till toppen med hopp om en härlig vy över djungeln så såg vi knappt några solstrålar på grund av det täta taket av de magiskt stora och höga trädens kronor som gav oss skydd mot både sol och hetta. Bieffekten blev även vyn som jag längtat efter, men man kan inte få allt här i livet. 
Efter en lång stunds vila vilket vår tolk gladdes åt då hon kämpat som aldrig förr uppför denna branten fortsatte vi sakta nedför, våra kära bärare sprang både nedför och uppför i en takt som var betydligt högre än vår trots tre gånger så mycket packning vilket imponerade på oss. Vi kände oss mer som klumpiga elefanter i jämförelse, dock så var de mer vana vid vegetationen och var ute i djungeln dagligen jämfört med oss två blekfisar från Sverige. Med glada miner och starka ben traskade vi på och skämtade så gott de gick med våra guider trots språkbarriären. Med kroppen och enstaka ord kom vi långt och vi alla skrattade gott i tid och otid.
Efter en hel dags vandring var vi framme vid nattens läger, våra guider började hugga bort sly och småträd i förmån till vårt läger. Patrik och jag var ivriga på att få bada i ån som låg ett tiotal meter ner för en brant. Vi var bestämde oss för att gå ner trots att vår tolk tyckte det var en dålig idé, vi ville ner till vattnet! Vi började klättra ner bland rötter, sten och småträd. I vissa fall så lossnade en sten eller rot vilket inte var det bästa då fallhöjden var allt för stor. Vi tog oss dock ner till slut och njöt av det kalla vattnet. Tvättade och svalkade av oss då svetten hade strömmat ur våra kroppar. På vägen upp hände det som inte fick hända. På ca två meters höjd lossnade mitt grepp och föll rakt ner i avgrunden. Tur i oturen missade jag alla vassa stenblock och fick bara lite rivsår och några ömmande ställen. 
Efter fallet tog vi oss försiktigt upp till lägret där vi nu satte upp våra hängmattor. När solen gick ner och mörkret svepte in började ett ljud likt ett brandlarm tjuta genom djungeln. Insekterna och djuren startade allihopa på en gång och ljudet var öronbedövande till en början innan man vant sig. Även våra svettiga kläder som vi hängt upp på tork fylldes av bin som sög i sig av vårt svett. Resten av kvällen gick åt till att dricka, äta och diskutera olika värdsliga ting innan det var dags att sova.
Mitt ute i Borneos djungler sover vi nu i hängmattor någon meter över marken i skydd från insekter och djur. Vad hände på morgonen, inom kort kommer fortsättningen…
Vi befann oss nu i Borneos hjärta, känslan av att vara där var berusande. Vi hade hunnit komma in i lunket och ville fortsätta framåt för att se mer av den vilda och orörda regnskogen. Det var dags att fortsätta färden mot nästa camp, hur skulle denna dag bli..?
Jag vaknade och klev ur min hängmatta, några solstrålar kunde titta förbi det täta tak som de skyhöga trädkronorna utgjorde. Vi åt lite frukost som innehöll det vanliga dvs ris och grönsaker för att sedan packa ihop allt i lägret för att fortsätta färden. Vi gick uppför en bra stund innan vi gick nedför igen och passerade otaliga kullar innan vi nådde en liten bäck där vi stannade för lunch. Vi satte upp rep för att ta oss ner då det både var brant och poröst vägen ner. Sakta men säkert tog vi alla oss ner och var nöjda med det rinnande vatten som jag lät sippra genom mina sandaler. Längtan till en större flod blev allt större ju längre tiden gick. Efter lunch fortsatte vi att följa floden från och till. I vissa fall kunde vattennivån komma upp till bröstet vilket gav en härlig blöt kick. Efter några timmar öppnade det upp sig, vi kom fram till huvudfloden, vi var framme vid nästa camp vilket Patrik och jag firade med att simma i det strömma vattnet och följa strömmen ett hundratal meter. Ett underbart vackert ställe som jag såg fram emot att stanna på under natten.
Innan solen försvann bakom bakom regnskogens enormt höga trädkronor passade vi på att leka runt i floden, tog oss uppströms för att flyta med strömmen i en hisnande fart tillbaka till vår camp likt när vi var små och lekte i vattnet. Glädjen var enorm för denna underbara plats att sätta upp lägret på. Efter en stunds lek spände vi upp våra hängmattor för att sedan plocka ihop vår packning inför mörkret. Jag passade på att njuta av solnedgången som sakta försvann bakom trädkronorna, så vackert, stillsamt och mäktigt som det bara kunde bli vid denna tidpunkt. Efter mörkrets inbrott satt vi runt en lägereld med våra guider samt de som kommit dit med sina longboats för att ta oss vidare dagen därpå. Vi var mäktigt trötta på alla grönsaker och fick dem att fiska upp lite fiskar, jaga grodor och en ödla. De fann även en söt liten sköldpadda som de släppte lös igen enligt dem själva även om vi var skeptiska till om de hade gjort detta eller ej.
Vi satt och knaprade i oss fisken började det dra ihop sig till oväder. Enstaka droppar blev till ett skyfall. Vi alla flydde in under vindskyddet som de hade byggt, men ännu var vi inte skyddade från regnet då presenningen innehöll ett antal hål som snabbt täpptes igen med tejp. Vi satt hopkrupna medan våra guider och de andra killarna som kom med båtarna lagade mat till sig själva, det såg ut som om de var helt utsvultna vilket kändes lite sådär där man satt proppmätt. När maten väl var klar serverades den till alla, vi fick då smaka på groda och en större ödla de lagat till. Grodan var riktigt god medan ödlan inte smakade lika bra samt var segare än gummi.
När det väl var dags för att krypa till kojs hade mitt ena fäste till tarpen lossnat och var tvungen att knyta om den. Det skulle visa sig vara en dålig idé att stå under hängmattan med sandaler då det inte tog många sekunder innan en otrolig smärta stack mig 7-8 gånger. Den svarta ondskan attackerade mig och smärtan i fötterna steg snabbt uppåt i vaderna och gjorde så att jag inte kunde stå kvar, jag hade blivit BITEN! Myror hade vi sett i olika storlekar och de längsta ca 2 cm lång, men det var inte de som var de elaka utan de små svarta som bet hårt som helvete. Jag började hoppa runt och skrika ut diverse svordomar så att snart hade ögonen på mig. En av våra snälla guider med ”stålfötter” ställde sig där jag stått som ingenting och band fast snöret och önskade mig en god natt. Värken fortsatte i minst en kvart för att sedan övergå i en extremt dålig sömn resten av natten. När jag steg upp på morgonen hade jag inte sovit mer än i ett par timmar och var sådär nöjd.
Dagen var kommen, vi skulle lämna djungeln för att åter bo hos en dayakstam under ett par dagar. Efter frukost packade vi ihop allt och tog avsked till till våra lokala guider för att ta oss fram på floden under ett par timmar. Efter detta fortsatte vi med bil till dayakstammen med det äldsta longhouse på West Kalimantan som är hela fem meter högt. Att gå upp för de till synes veka stegarna för att vara där uppe kändes till en början läskigt. Väl uppe kände jag mig svajjig, hela bygget kändes instabilt när jag rörde på mig. Det tog några timmar innan jag vant mig vid att vara fem meter högt i en något vinglig konstruktion. Om alla dessa familjer kan leva här och barnen springa fram och tillbaka så borde det hålla nu med tänkte jag. Dagen spenderades sen till att bada och promenera i området samt prata med familjen vi bodde hos.
Dagen därpå gick vi i vanlig ordning upp vid soluppgången för att vänta in den traditionella frukosten
Se mer foton i galleriet!
Fortsättning följer…
[AFG_gallery id=’9′]
