Omställningen
January 22, 2011 by Daniel Peterson, under Africa 2011.
Efter åtta månader är jag nu tillbaka i Afrika för att fortsätta min färd söderut mot Kapstaden. Under fyra månader kommer jag ta mig söderut på cykel, båt och kanske något lastbilsflak tills jag slutdatumet är uppnått för denna gång.
Historian började med en försovning då jag och min sambo skulle åka upp till Stockholm för att ta in på ett övernattningshotell i närheten av Arlanda flygplats. I och med försovningen kom vi inte iväg som planerat och mörkret hann ifatt oss en bit innan Stockholm med regn och rusk. Innan vi kom till hotellet var det dags att shoppa loss en famn med godsaker för att förgylla vår sista kväll tillsammans på ett bra tag. Vindruvor, choklad och tuttifruttitablettaskar mm hamnade snabbt i korgen. Väl på hotellet var det sedan dags för middag, en härligt köttig lasagne med varsin coca cola blev det innan vi låste in oss på rummet med alla godsaker. Alla vet ju att det alltid svårt med sömnen när man både ska upp tidigt (04.00) och inte ses på ett tag därmed så vaknade vi båda med rödsprängda ögon och gäspen i halsen när vi klädde på oss. På Arlanda checkade jag in allt bagage och därefter gick vi mot säkerhetskontrollen. En kram som varade i en evighet och långa kyssar innan vi var tvungna att släppa varandra blev en tung sten. Detta ögonblick var hårt, att inte kunna se den man älskar på en halv evighet fick tårarna att komma fram.
Med ostadiga ben gick jag genom säkerhetskontrollen och snart var jag vid gaten, en mängd tankar svepte förbi min skalle medan jag väntade på att gå ombord. Väl ombord somnade jag ganska omgående för att vakna till då och då för mat och dryck för att sedan vara i London där jag skulle byta plan samt göra ett av de viktigare inköpen, en flaska med livets vatten. Efter en stunds fundering blev valet en Bowmore Islay Surf, lagom rökig och god innan sömnen tar över mitt ute i ingenstans. Nu var det dags att gå ombord, det kändes som en evighet att sitta på planet. Ett par filmer och några timmars sömn samt lite krubb så var jag framme med mycket kli i benen. Jag ville komma till campingen och ta mig en stor kall öl och bara sjunka ner i en soffa för att avnjuta första timmarna i Afrika denna gång.
Dagen då jag vaknade upp i ett nytt land, ny kontinent och med ett gäng främlingar i ett flerbäddsrum blev intressant. Handen hade glidit ut från myggnätet och gett mig fem i rad och det med myggbett. Därefter påbörjade jag expedition uppsättning av tält för att sedan skruva ihop cykeln. Under denna tid lärde jag känna en annan overlander på motorcykel, portugisen. En trevlig kille som visade sitt intresse i cyklandets natur och hjälpte mig skruva ihop den. Vi utbytte idéer om resrutter osv. de följande dagarna innan han lämnade campingen. Omställningen blev aldrig den som jag hade tänkt mig, värme – kyla, Afrika – Europa samt Sverige – Kenya. Det som blev chockerande var de enorma rosa fordonen som stod på baksidans parkering – The Pink Caravan (Rosa Bussarna). Ett möte med 60 svenska på gruppresa genom Afrika var inte det första jag hade tänkt mig möta på, troligtvis det sista jag ville. Jag höll mig vid min kant och diskuterade diverse saker med min nyvunne vän, Portugisen samt ett äldre par från Nederländerna tills det kom kille runt 35-årsåldern med skandinaviskt ursprung som började peka på mig och sa “Det är ju du! Vi har ju för fan jobbat ihop!” Mötet med Fredrik Fälth blev en chockerande upplevelse. Ett möte varken han eller jag kunnat förutse, tusentals kilometer från vår hemby möter vi varandra på denna camping, ödet? Det kom fram att han var en av chaufförerna på bussarna, men det är inte slut på det roliga ännu, ännu en Nässjöbo fanns med i teamet. Henrik Axheim som jag tyvärr inte han hälsa på var även han en av chaufförerna. Tre Nässjöbor på en liten Camping i Kenyas huvudstad av en slump?
Dagen därpå var den svenska väggen borta, de hade fortsatt söderut, istället så möttes jag av ett stort hål i muren till campingen, en matatu (minibus) som hade kört rakt in i muren en timme innan jag vaknat. En rejäl smäll som hade förflyttat fem meter mur till en stor hög med effekten två döda vilket var ledsamt. Något senare hör jag något bekant, svenska röster igen. Hade Rosa Bussarna vänt, glömt någon eller vad hände? Mötte två nya svenskar som hållt sig anonyma under kvällen som fyllde campingen med svenskar. Visade sig vara ett par killar från norrland som var ute på en sex veckor lång tur i östra Afrika. Ett par livliga grabbar vars namn är Sebastian och Johnny. En annan skandinav jag mötte när jag kollade in muren som numera låg i en hög var lise, en 19 år gammal Danska som hade åkt ner hit till Kenya för att jobba som lärare och hade lov. En annan som utmärkte sig var bl a den sydafrikanska mannen John som rest runt en hel del. Han berättade mer än gärna om sina berättelser under sina år i Afrika som resenär. Den ena historian intressantare eller kanske man ska säga galnare? en den andra. En otroligt intressant person som gärna bjöd på historierna och tipsen efter något glas på campingens bar.
Dagarna som gick rullade på medan jag förberedde avresan med diverse inköp av mat och andra förnödenheter. På kvällarna spenderade jag på campingens bar för att ta en öl och kanske en å annan whisky. Svenskarna turades om att bli salongsberusade innan de for söderut för att ta sig an Kilimanjaro. Sista kvällen slutade dock med en liten klippning av Johnnys hår i något onyktert tillstånd. Att gå till ”frisören” i ett berusat tillstånd var dock inte första gången i mitt liv. När jag minns tillbaka några år så kommer ett minne från en nyårsafton som vi spenderade i en sommarbostad vid en sjö. Den aftonen innehöll både bastu och bad i isvak, men där slutade inte historian utan även där fans inslaget av hårklippning i berusat tillstånd.
Efter en dryg veckas lyxliv med god mat, whisky och öl är det äntligen dags. Basföda är inköpt liksom diverse andra ting jag ska ha med mig. Jag kommer ta riktning västerut mot Victoriasjön för att följa den östra sidan söderut till Tanzania och ta sikte på Tanganyikasjön. Väl där ska jag försöka hoppa på färjan söderut mot Zambia för att seedan avika mot Malawi och ta mig ner längs Malawisjön. Efter detta är tanken att jag tar mig till Livingstone och Viktoriafallen. Vi får se hur denna grova rutt fungera i verkligheten, någonstans kommer jag alltid.
Runt Masai Mara
January 30, 2011 by Daniel Peterson, under Africa 2011.
Att cykla på savannen, bli inbjuden hos familjer och att se vilda djur på nära håll är något som jag sent kommer glömma. Minnen som gör att jag skiner som solen, småler när jag cyklar och blir varm inombords.Det var äntligen dags att röra på sig efter en veckas glassande med god mat och dryck på Upper Hill Campsite. Jag vaknade konstigt nog inte av alarmet jag ställt till 08.00 utan redan vis 06.00 av regn som piskade hårt mot tältet. Jag låg kvar en stund i sovsäcken medan jag funderade på vart dessa droppar kommit ifrån, det hade inte regnat på över åtta veckors tid. Jag öppnade till slut tältduken och gick ut för att sedan öka farten till toaletten för att inte bli allt för blöt. Jag kröp tillbaka in i tältet och sovsäcken för att inse att min motivation att börja cykla denna morgon hade försvunnit i regnet.
Efter att ha fått tältet torrt packade jag ihop det och nu var det dags att rulla ut från Nairobi åter igen. Detta var inte den första gången jag rullat ut från denna huvudstad och kanske inte den sista. Jag hade memorerat vilka vägar jag skulle ta för enklast komma ut från staden utan att behöva besöka ”down town” vilket hade visat sig vid tidigare tillfällen vara svårt då alla vägar ledde dit kändes det som. Denna gång flöt det på bättre dock, snart var jag ute ur stan och dess hektiska trafik för att möta trafiken på landsbygden. Dock så tog det ett bra tag innan jag blev av med den tunga trafiken, först skulle jag ta mig en bit uppför motorvägen innan jag kunde svänga av mot de mindre trafikerade vägarna. Sakta men säkert i uppförsbackarna som aldrig tog slut som det kändes som svängde jag till slut av. Efter totalt ca 40 km slog jag mig ner i en skogsdunge där jag slog upp tältet. Dagen därpå flöt på bra, en punktering, en sandvirvel och upp och ner för kullarna vilket fick mig att längta till gruset. 
Fick en mindre lastbil att stanna som tog mig till avfarten mot Masai Mara. Cyklade en bit in på grusvägen för att snart finna en lämplig plats för natten. Dock blev inte platsen långlivad då en herre kom och bjöd upp mig till deras hem, där jag sedan slog upp tältet. Egen eldstad, vakthund och sällskap på kvällen blev effekten av detta.
En dag som kommer att svetsa sig fast i mitt resehjärta var denna dag som nu kom. En dag full med upplevelser så som svett, törst och stora ögon. Jag cyklade genom savannen, de vilda zebrorna, bufflarna och antiloperna mfl. för att avsluta att se en mängd flodhästar i Mara River där jag tältade på Mara River Safari Camp som just för tillfället renoveras upp. Ägaren lät mig tälta där i skydd från elefanter, flodhästar etc. gratis. Fick även inta middagen med hans arbetare som bestod av bruna bönor och ris. En dag och kväll som kommer att finnas kvar länge i mitt minne.
Andra dagen i Mara startade med värsta uppförsbacken, ja inte som en uppförsbacke kan tänkas vara utan med grus, sten och väldiga ojämnheter vilket gjorde det tidvis omöjligt att cykla. Närmare så var det bara en bråkdel av de 14 första kilometrarna som gick att cykla. Pricken över i:et blev en punktering när jag nåt toppen. Jag beslöt mig för att laga till lite lunch då klockan redan hade blvit närmre tolv och lunchdags. Jag fick sällskap av några Masaier som gjorde mig sällskap i skuggan medan jag åt upp mitt pulvermos med grillkrydda och kex för att sedan laga punkteringen. Färden fortsatte därefter en bra stund, närmre en 36 km. Under denna period mötte jag till min förvåning en buss, ja tror eller ej en stor buss på dessa vägar. Det var ett gäng studenter från ett universitet om hade gjort en rundresa, men hur de kom sig för att ta en stor buss på dessa vägar lär jag aldrig få veta. Hittade tillslut en undanskymd plats där jag satte upp tältet. Klockan var bara fyra, men njöt av lugnet samt av bjällrorna som korna hade runt halsen. Sista dagen innan asfalten åter skulle ta över gick smidigt, 35 km innan jag kom ut till Migori där jag möttes upp av en volontär från Danmark som jag tidigare mötte i Nairobi. Jag fick lov att bo hos hennes värdfamilj och beslöt mig snabbt för att stanna där en extra natt innan färden mot Tanzania och Tanganyikasjön skulle ta över.
Tess, du hänger och dinglar runt min hals. Detta får mig att tänka på alla våra ögonblick. Saknaden är stor, men inte för evigt. Puss!
// Daniel
Tanganyikasjön
February 17, 2011 by Daniel Peterson, under Africa 2011.
Efter otroliga upplevelser runt i Mara så var det dags att röra sig söderut och mot Tanzania. En sak lärde jag mig under turen i Mara och det var hur jag vill resa. Jag har nött kilometer efter kilometer på landsvägar för att komma till vissa mer intressanta områden, frågan är ifall jag vill resa så eller ej? Under resans gång söderut mot okänd slutdestination så kommer jag inte bara använda mig av cykeln som transportmedel utan även åka färja, lifta med t.ex. lastbilar osv. för att nå de destinationer jag vill se och uppleva.Patte, mitt resesällskap under stora delar av förra resan fick problem med sitt nav, denna gång var det min tur. Dock handlade det inte om ett nav utan en broms som hade gått sönder. När oturen är framme så kan mer än bara en sak gå fel, läs mer för att se vad som mer gick snett efter att bromsen gick sönder.
Vilodagen är på söndagar enligt kristendomen, min vilodag föll komiskt in på samma veckodag och inte bara det då jag bodde hos en biskop. Det var Lise som jag någon vecka tidigare träffat i Nairobi som hade bjudit in mig. Det varken hon eller jag visste då var hur denna söndag skulle bli. En sak som många vet är jag inte troende, så det blev lite svårt att förklara för biskopen och hans familj när jag sa att jag var protestant utan att kunna berätta om hur den kom till etc. när han frågade detta. Kyrkobesöket var ingen direkt fråga utan en sak både jag och Lise skulle med på, en kul och intressant upplevelse tänkte jag. Den fyra timmar långa gudstjänsten blev olidlig i perspektiv. Värmen blev en bidragande orsak, en annan bidragande orsak var volymen i högtalarna då de skrek, ja skrek ut politiska och kristna budskap på engelska samt lokala språk. Trumhinnorna måste darrat av de gälla skriken. 
Tankar som strömmade genom huvudet mellan darrningarna på mina trumhinnor var religiösa extremister med stor makt eller varför inte galna ledare med allt för stor övertygelseförmåga på folk. En del av budskapen jag snappade upp var bland annat angående krisen i Egypten, Israelkonflikten samt en gammal? Konflikt med Uganda. Trots den långa tiden, värmen och den olikt utformade gudstjänst jämförelsevis mot en svensk var detta en otroligt intressant upplevelse i efterhand. Ja du läste rätt, i efterhand så kan man lättare uppskatta ”jobbiga” saker som intressanta och lärorika. Inte för att jag lär bli mer kristen efter detta besök. Familjen var dock otroligt gästvänliga och serverade godmat, fick dessutom med mig kost på vägen till Tanganyikasjön som var nästa mål. Ett stort tack till både Lise som bjöd in mig samt familjen som bjöd på både mat, dryck och sig själva. Under tiden jag spenderade hos familjen gavs det trevliga fototillfällen vid solnedgången och porträtt på barnen vilket jag tog tillvara på.
Jag lämnade Migori utvilad, kändes som att jag varit där i en vecka när jag började trampa. Snart hade jag lämnat staden bakom mig med dess goda mat framförallt. Detta skulle bli en händelserik dag på både positiva och negativa sätt. Det är ju alltid roligare att börja med det positiva, det var att jag cyklade hela 100 km denna dag totalt sett och fann ett bra ställe att slå upp tältet på samt att jag fick visumet snabbt och smärtfritt vid gränsen. De mindre roliga delarna var att jag fick känningar i mitt ena knä vilket gjorde så att jag liftade Ca tio km i Kenya. Min första tid i Tanzania blev dock inte så ljus, efter att ha cyklat ca 15 km stannade jag för att köpa en läskeblask. Då försökte de lura mig på växeln vilket var irriterande. Mötte även andra otrevliga längs vägen jag cyklade på. Detta lättades upp dock och jag mötte mer trevliga och öppna människor som inte bara skrattade åt mig för att jag var vit. En annan tråkig sak som jag såg när jag väl slått upp tältet och skulle ´göra en snabb service på cykeln var att en plastbit hade brustit på frambromsen vilket gör den oduglig och måste lagas alternativ bytas ut vilket vore det bästa. När mörkret föll in så blev himlen istället ljus av Tors hammare, det var lugnet före stormen! Snart kom både smällarna och regnet. Vinden piskade mot tältduken vilket gjorde mig nervös då just detta tält, ett MSR HUBBA HUBBA som knappast är lämpligt för större stormar och oväder med dess innertält i form av ett myggnät. Ovädret som var på väg smet förbi mig snabbt. Både regn och vind var snart lika långt bort som åskan vilket kändes skönt innan jag slocknade helt.
Ny dag och samma problem dvs. frambromsen. Kändes inte lönt att stå still på vägen och lifta då jag började trampa. I nerförsbackarna var det extra nervöst i och med 50 % bromsverkan. Det kom inte allt för många passande fordon och någon buss eller minibuss ville jag bestämt inte åka med då jag mindes tillbaka på allt krångel jag och Patte hade när hans nav blev kaputt. Jag skulle trampa på tills ett vettigt fordon stannade vilket det till slut gjorde, en lastbil. Två trevliga killar som lämnat fisk i Mombasa var på väg tillbaka till Mwanza, Tanzanias näst största stad ca 200 km framför mig. Cykeln åkte in där bak och jag där fram. Efter några timmar var vi framme och de visade mig till ett hyggligt hotell som kanske var något över budget, men som fick fungera över natten. Tackade dem för all hjälp jag fått och bytte nummer ifall jag behövde någon hjälp under de närmaste dagarna. Dagen därpå påbörjade jag mitt sökande åter efter en broms. Fick hjälp av Micky som jag liftade med. Dock gick jag nit även om jag besökte ett tjugotal olika ställen med cykeldelar. Nästa lösning blev att laga den söndriga delen. Med Araldite, tvåkontaktslim lagade jag sprickan på plastbiten. Detta visade sig inte fungera då ytan var allt för liten. Lösningen blev till slut att limma på en plastbit som håller ihop de olika delarna, detta borde hålla ett tag i alla fall. Under min tid i Mwanza åkte jag även på en härlig matförgiftning vilket ledde till skyhög feber, frossa och illamående. Efter några dagars vilande var jag åter på fötterna och lämnade staden.
Jag beslöt mig för att ta ”genvägen” som ändå var en roligare väg att ta sig genom på och cyklade ner till färjelägret. Någon timme efter att jag anlänt var jag och cykeln på färjan och snart lämnade den hamnen med mig ombord. En kort tur likt Helsingborg till Helsingör, kanske något kortare. Efter en halvtimme var jag i alla på andra sidan och började trampa för att komma framåt på grusvägen, eller kanske ska vi säga sandvägen. Bitvis blev det väldigt sandigt och därmed tungt att cykla, kändes som att cykla på en sandstrand. Victoriasjön syntes bitvis på min göra flank medan jag kämpade på. Efter ett tjugotal kilometer stod jag nu vid en T-korsning. Skulle jag fortsätta rakt fram på dessa sandvägar eller cykla mot den något större asfaltsvägen? Jag singlade slant och utfallet var söderut till asfalten. Väl där så var solen eftermiddag och byn jag nu befann mig i hette Sengerema. När jag sakta trampade genom byn så föll ögonen ett hotell, jag skulle ju sova i det vilda tänkte jag. Ölen stod i kylen och priset var samma som inne i Mwanza, dock med betydligt bättre standard. Valet föll på att ta en öl, för att sedan tvätta av mig. Middagen serverades ett par timmar efter detta då jag var utsvulten. Lunchen som bestod av lite nudlar blev aldrig den gourmélunch jag tänkt mig. Jag hade förätit mig på dessa förbannade nudlar. Fick ner hälften innan jag fortsatte färden, så inte konstigt att magen knorrade ljudligt.
Efter att ha trampat på ett tag så kom jag ut till asfalten igen och till Sengerema där jag såg ett hotell med fulla kylar av kall öl. Jag kollade på klockan som då var runt fyra på eftermiddagen och stod utanför en stund och funderade på om jag skulle stanna där för natten och njuta av några kalla bärs eller om jag skulle fortsätta. Lockelsen var enorm och svagheten vann över att ta mig längre fram. Jag ledde in cykeln innanför porten, lutade den mot en pelare och snart hade jag även en öl i handen. Det var inte bara en öl utan den första i Tanzania vilket kändes bra det med. Jag satt i restaurangen och fick i mig ett par öl och ett mål mat innan jag tog mig en svalkande dusch och somnade gott. Dagen därpå trampade jag på tills jag kom till Geita där jag stannade till för att fylla på mina vattenreserver och dricka en kall Coca Cola som rann nerför strupen och kylde ner hela mig, men som även gav mig en sockerkick. Jag ledde cykeln en bit och såg ett par Coca Colalastbilar. Stannade till och började prata med dem, två av dem skulle till Kigoma liksom jag. Frågade om jag kunde få slänga upp cykeln på släpet och lifta dit vilket gick bra. Det visade sig vara en lyckosam tur som gav många bra minnen.
Vägen till Kigoma blev snart till det sämre, asfalten byttes ut till grusväg och bitvis så blev det en skakande färd. Vi stannade efter ett par timmar i en liten by för att äta lunch vilket vi gjorde tillsammans. Något slags kött och ugali stod det på menyn som vi delade brodeligt med varandra. Vi fortsatte att rulla mot Kigoma dit vi skulle komma följande dag, övernattningen skedde på ett billigt hotell i Nyakanzi där även middagen och ett gäng öl fick mätta magen. Tidigt morgonen därpå, runt fem så rullade vi vidare, dagen gick inte smärtfritt då lastbilen råkade gå sönder pga de dåliga vägarna. Efter två timmar så hade de lagat den på afrikanskt vis så att vi kunde fortsätta färden. Framåt nio på kvällen, efter mörkrets inbrott så var vi äntligen framme i Kigoma. Mörkret gjorde det onödigt komplicerat att lasta av cykeln och packningen som låg långt in på flaket och istället så tog jag följe till ett hotell för att tillbringa natten på innan jag skulle fortsätta min resa längs Tanganyikasjön och då till båt.
Efter att ha tackat grabbarna så trampade jag ner mot hamnen, jag cyklade i ovishet om när färjan skulle lämna Kigoma för att ta mig till Zambia. Några tankar som strömmade genom mitt huvud var om jag skulle bli strandsatt i Kigoma eller ej. Turen var nu på min sida då färjan endast går varannan onsdag. Det var på tisdagen jag rullade ner till hamnkontoret och färjan skulle lämna hamnen dagen därpå. Tala om vilken tur att jag kom till Kigoma just denna dag och inte några dagar senare. Efter att införskaffat mig en biljett ville jag vidare till ett avslappnat ställe. Jag frågade runt lite efter ett ställe att sätta upp tältet på. Hade fått ett tips om en campsite söder om Kigoma av tysken i Mwanza vilket kändes som en bra lösning på mitt problem. 
Det visade sig att vara en naturskön plats med en sandstrand som ledde till det ljumna behagliga sötvattnet som svalkade så gott när jag sprang ner i vattnet, ett paradis i sin enkelhet. All mat och dryck fick man själv tillhandahålla, men vad gör det när man har allt annat? Mötte två holländare på campingen, far och dotter som åkte motorcykel genom Afrika. Matproblemet löste vi enkelt genom att jag cyklade ner till fiskebyn, köpte några färska fiskar och lite grönsaker. När våra magar sa åt oss att middagen borde serveras rensade jag fisken och mindes tillbaka på alla somrar ute i mina föräldrars sommarstuga där jag fiskat otroligt mycket. Att kunna tillreda fisken med lite peppar och salt, hacka lite lök och paprika för att steka det i olja och servera allt till ris blev en kalasmåltid som sent kommer glömmas. Ölen och whiskyn ska inte heller glömmas då det lilla extra.
Dagen därpå blev lugn med bad och bokläsning, en spännande bok av Martin Dugard som handlar om Stanley och Livingstone. En otroligt inspirerande bok i och med att den handlar om de områden jag reser igenom vid detta tillfälle. Timmarna gick och jag packade ihop all utrustning, fäste packväskorna på cykeln för att sedan ta mig in mot Kigoma och färjelägret. Det var dags för en tvådagars båtfärd genom Tanganyikasjön som är världens längsta och en av de djupare på denna sjöarna på denna värld. Svetten rann efter de 10 kilometrarna och innan jag började lasta ombord cykel och packning njöt jag av en kall läskeblask. Cykeln surrade jag sedan fast vid räcket i fören för att sedan ta packningen till min hytt. Färden genom Tanganyikasjön var smärtfri och intressant, mötte nu för första gången ett flertal turister vilket var ett tag sedan. Vi diskuterade olika resvägar, minnen osv. under resans gång. Blev bokläsning, fotograferande, kortspel och även en och annan öl. En behaglig båtresa genom det klarblåa vattnet.
En ny känsla har smugit sig in i min kropp, en känsla som inte funnits där innan när jag rest. Något som fattas, något som finns på en annan plats, en fast punkt i tillvaron där mina andra halva finns. Kärleken är stor liksom saknaden vilket är en svår utmaning att bemästra. Snart är vi dock tillsammans igen, ett ögonblick som lär bli något utöver det vanliga. Tess, du är min framtid!
Ödets väg – regn, lera och malaria
February 20, 2011 by Daniel Peterson, under Africa 2011.
Ibland blir det inte som man har tänkt sig, regnet kommer och går, lervällingar till vägar att ta sig fram på blir effekten av de vägval man gör. Även sjukdomar uppstår och man blir liggandes med feber, huvudvärk och magknip i dagar innan det går över. Det kroppen behöver då är vila och ny energi innan färden åter kan fortsätta. När motgångarna har försvunnit så rullar man lättare framåt och livet känns då som en dans på rosor. Läs mer om färden efter Tanganyikasjön här nedan.
Färden söderut på det blå vackra genomskinliga vattnet gick som smort. Tanganyikasjön visade sig på sitt rätta jag, en otroligt vacker sjö där vi flöt söderut längs den östra kusten och Tanzania. Delade hytt med ett par äldre herrar första dygnet för att sedan byta till en något mindre hytt dock med skrivbord inför andra dygnet. Holländarna på motorcykel var med på båten samt ett antal andra västerlänningar. Det dracks öl, intogs god mat framförallt då fisk från sjön vi färdades på. Solnedgångarna var otroliga liksom soluppgångarna, det var som i en dröm. Livet på båten skilde sig mycket på beroende på vilken klass man hade bokat i, första klass hade restaurang, finare hytter på däck medan andra klass var nere i kvava utrymmen. Det fanns även de som sov på lastutrymmet bland all småfisk, ananas och annat de skulle transportera. Under de alla stoppen kom det småbåtar som lastade på ny last, passagerare eller vice versa. Under dessa perioder kändes det som om det som ett organiserat kaos. Det skreks och hetsades, men ändå löstes alla problem relativt smärtfritt även om en del arga blickar kom när vi ljushyade kollade ner nyfiket mot detta kaos.
Väl i Mpulungus hamn i Zambia blev det i vanlig ordning livat att få av all packning och cykel från båten, vi hjälpes åt och vakta vår utrustning så att även holländarna kunde få av sina motorcyklar smidigt. Vi rullade mot gränskontrollen för att köpa oss våra visum vilken skulle visa sig bli en dyr historia. Visumet skulle gå på hela 50 amerikanska dollar vilket smärtade på budgeten. Efter att fått en genomsökt packning och gått igenom all pappersarbete för att kunna kliva över linjen för att komma in i landet så bar det iväg till en camping, ett lyckat val visade det sig. En otroligt vackert område som kan liknas med en vacker park snarare än en camping där det fanns små stugor, gräsplättar osv. Ölen beställdes snabbt in för att sedan få in middagen några timmar senare. Det senare dvs. middagen blev en positiv överraskning då jag åt god fisk och stekt potatis, kanske den bästa maten jag ätit i Afrika hittills. Med solen som gick ner sakta bakom träden var vi nöjda med att vara i Zambia.
Solen försvann på kvällen, men vart tog den vägen? Under natten så regnade det, fick packa ner ett blött tält vilken inte gav den bästa staren på denna dag. Bestämde tillsammans med holländarna att mötas upp 40 km österut på en campsite i Mbala. Höjdskillnaden var stor och regndropparna dystra så det blev ett lastbilsflak upp till staden där jag mötte dem igen. En ganska dystert och tråkigt ställe vi hamnat på och regnet verkade aldrig ta slut. Vägen jag ville ta dagen därpå var i dåligt skick pga. allt regn. Funderingarna gick under eftermiddagen, jag ville absolut inte stanna på detta stället samtidigt som att vägen vore allt för lerig att cykla på. Effekten blev till slut en galen färd med minibuss genom lervällingen. 
Trångt, med spyende folk i bussen och allmänt ledsamt reande fick mig att längta bort långt från denna buss. Väl framme försökte de ta dubbelt betalt då jag hade cykeln med mig, bad dem dock dra åt *** då vi redan kommit överens om priset och lämnade dem snabbt. Åt en sen lunch innan jag trampade iväg mot Malawi. Den väg enligt kartan som skulle vara bättre än föregående var inte mycket bättre, dock så var det nu uppehåll vilket jag gladde mig för. Efter ca 20 km så hör jag ett par motorcyklar köra och tuta, stannar och vänder mig om. Holländarna dyker upp samtidigt som regnet börjar falla, dånet från himlen uppkommer ögonblicket efter detta. Vad händer, kan det inte vara en solig eftermiddag så att jag kan trampa på en bit. Vi bestämmer oss för att slå läger tillsammans och börjar leta efter en lämplig plats att campa på. Regnet blir kraftigare då vi blir tvungna att stanna vid ett hus. Vi frågar dem om vi kan sätta upp ett par tält på deras mark, vilket gick bra. I regnet får vi upp tälten, blöta och trötta spelar vi lite kort tills modern i familjen dyker upp med ett par nybakade frallor till vår stora förvåning.
Dagen därpå blev det bättre väder, dock visade sig vägen vara värsta lervällingen bitvis då det regnat otroligt mycket de tidigare dagarna. Cykeln började låta som sju svåra år av all lera som trängde upp i bromsar, växlar, kugghjul osv. Genom vatten och lera, ibland fin grusväg rullade jag. Efter 30 km stannade jag för att äta lite tidig lunch. Gick in i en liten butik med en allt för låg dörrkarm vilket resulterade i en fet bula i skallen min. Efter någon timma gick jag åter in där och på utvägen var det dags igen, mitt huvud värkte nu med två bulor vilket jag svor åt inombords. Cyklade vidare i några timmar tills jag mötte en pickup som erbjöd sig att ta mig till gränsen vilket jag tackade ja till. Det som kändes oroväckande var den automatkarbin jag sedan såg i förarhytten, det visade sig när vi väl var framme efter en vansinnestur att de var något liknande poliser ute på landsbygden. Efter 10 km av galen färd var jag nu vid gränsen, den minsta gränsövergång jag sett i mitt liv. Efter att fått min stämpel var det bara att trampa upp för den åtta kilometer långa backen till immigrationskontoret på den Malawiska sidan. Väl i staden Chitipa som ligger i nordvästra Malawi tog jag in på ett resthouse över natten. Kände mig inte hundra procent kry vilket skulle visa sig vara värre än jag kunde tro just vid detta tillfälle. Jag beslöt mig för att slänga upp cykeln på en lastbil för att ta mig till kusten och huvudvägen. När jag sleten och trött rullade in mot en camping mötte jag åter holländarna. De tyckte inte om stället då det var allmänt kasst, gav mig förslaget att ta mig till Mzuzu som hade en bättre camping vilket stämde bra.
Jag började trampa söderut på den asfalterade vägen, efter ett 30-tal kilometrar så kände jag mig helt slut. Allt var inte okej, kanske för lite sömn eller kanske för lite mat? Jag tog en minibuss till Mzuzu och cyklade biten från busstation till campingen i spöregn. Trött och sleten tog jag mig en öl och en hamburgare innan jag la mig i tältet. Morgonen som kom hade jag magknip, huvudvärk och mådde lite illa. Buken var öm och dagen gick åt till att vila, inte bara detta, mobilen hade lagt av och mitt humör blev sviktande på grund av allt detta. Dagen gick sakta, kollade på ett par filmer på datorn innan jag la mig rätt tidigt. Fick gå upp senare på kvällen eller kanske på natten då jag äntligen fick ut nåt. Aldrig hade jag längtat efter att få ränneskita som denna gång, efter detta spydde jag dock friskt innan jag åter kröp ner i sovsäcken. Dagen därpå bestämde jag mig för att gå till doktorn för kolla om jag fått malaria eller ej. Symtomen stämde inte riktigt med malaria, men bättre att ta det säkra före det osäkra kände jag. Testet var positivt, eller ska man säga negativt för mig? På något sätt kändes det skönt att veta vad som var fel och kunde ta medicin som doktorn hade skrivit ut till mig för att bli frisk igen. Att känna sig fräsch var inte det lättaste då jag vaknade upp flertalet gånger var natt genomvåt av svett. Längtan efter att bli av med sjukdomen blev inte mindre av dessa bieffekter.
Ett citat som går bland afrikaresenärer är: ”Om du inte haft malaria har du inte varit i Afrika”. Nu har jag verkligen upplevt Afrika då även jag insjuknat i denna förrädiska sjukdom.
Längtan hem och till de nära och kära uppkommer mer än någonsin när du blir sjuk. När du ligger i feber och vaknar upp i en genomvåt sovsäck får du lätt känslan att du hellre varit hos den som betyder mest hos dig för att få den omtanke som du mest behöver då. Tess, hade gärna haft dig här vid min sida.
Ett regnigt paradis i Afrikas söder
February 25, 2011 by Daniel Peterson, under Africa 2011.
Efter nätter av feberfrossa från malarians verkningar var jag äntligen på benen igen. Aptiten var åter tillbaka, jag var sugen på lite av varje vilket jag inte hade varit under de senaste dagarna. Under min återhämtningsperiod förflyttade jag mig till ett mer avslappnat ställe vid Malawisjön. Sjukdomar tär på krafterna och saknaden av den kära blir allt mer påtaglig. Ett naturskönt Malawi visar sitt rätta jag med vackra stränder, överfyllda lastbilar med högljudda ungdomar. Kontrasten mot de lugna grusvägarna i olika standard till kustvägen genom Malawi är stor. Likheter med Zambia fanns och då främst det ihållande regnet som aldrig ville sluta. Sjukdomar, regn och saknaden av kärleken hemma i det frusna Sverige blev en stor börda att dra, vad skulle hända härnäst tros?
Medicineringen för att bli frisk från malarian hade påbörjats och krafterna skulle snart börja komma tillbaka. Ett holländskt par dök upp på campingen och erbjöd mig dagen efter lift ner till sjön vilket jag gladeligen tackade ja till efter tre dygn på campingen. Vi spände fast cykel och packning på taket och snart rullade vi österut mot Malawisjön. Efter någon timme närmade vi oss målet, Kandi Beach vilket skulle visa sig ha både sina för och nackdelar. Jag satte upp tältet, men inte mycket mer innan jag bestämde mig för ett svalkande dopp. Höjdskillnaden gav även en temperaturskillnad till det positiva och sjön gav extra energi för tillfriskandet. Som jag tidigare skrev fanns det inte bara positiva saker som maten, klimatet och sjön utan även vissa små negativa sidor med denna camping. 
Det som jag kom att uppleva mindre trevligt var alla de miljarder myror som smög sig in i tältet trots alla försök att stoppa dem, men även de överfyllda lastbilarna som brukar kallas för ”overlands trucks”. Vissa grupper var mer högljudda än andra och det hela kunde ibland jämföras med klassresor eller liknande om man såg till beteendet. Under en kväll så köpte jag en stor kattfisk som jag rensade och grillade över öppen eld. Det blev en trevlig grillkväll tillsammans med det holländska paret samt ett äldre brittiskt par med landrover.
Dagarna gick och varje morgon jag hade tänkt lämna campingen var himlen mörkare än natten och dropparna inte nådiga. Vår uråldriga nordiska åskgud slog med sin stora hammare titt som tätt och gnistan att cykla avtog sakta. D agarna fylldes med härliga svalkande simturer i det blå, promenader i den mjuka behagliga sanden tills regnet kom och jagade mig under tak. Under regnets många timmar läste jag Dan Browns senaste roman ”Den förlorade symbolen” och funderade ut vad som skulle hända härnäst under denna resa genom Afrikas kontinent. När jag väl tänkt rulla ut från campingen lös solen med sin frånvaro och humöret mitt blev till det sämre vilket det italienska paret snart såg och erbjöd mig lift till Lilongwe, huvudstaden i Malawi. Många historier och bilder visades och främst från Kongo där han och hans vän kört igenom fyra gånger om jag inte missminner mig (http://jamboexpedition.com). Planen att cykla längs kusten försvann med de tunga regndropparna från skyn, men vad är en kuststräcka med ljuvliga stränder när det bara regnar dag in och dag ut.
Väl i Lilongwe tackade jag dem för liften och önskade dem en trevlig fortsatt resa och slog upp mitt tält på en camping. Väl där fylldes min hungrande mage med härligt god spagetti bolognese vilket var välkommet. Med en swimmingpool och god mat fastnade jag på campingen några extra dagar. Regnet, åskan och solen slogs mot varandra, men gav mig lite av varje. Jag fick till och med ett par regnfria dagar i Lilongwe som spenderades i campingens pool, i baren eller cykelturer runt stan. Mötte även upp de norrländska killarna som jag tidigare träffat i Nairobi. De skulle nu flyga hem för att åter gå tillbaka till vardagen i Sverige och avskedsfesten var spikad. En av dagarna var det rakning på schemat och då ”helrakning” som ni kan se på fotona.
Mitt slutmål prickades även upp på kartan under resans gång bland sandiga till gyttjebad till grusvägar. Den 14 mars flyger jag hem från Lusaka, Zambia efter dryga två månaders resa med upplevelser som jag sent kommer att glömma. Innan flyget tar mig till de norra delarna av världen så är tanken att jag lämnar cykeln i Lusaka för att ta ren semester vid Victoriafallen och plaska runt i vattnet.
Victoriafalls ”the Smoke that Thunders”
March 9, 2011 by Daniel Peterson, under Africa 2011.
Matförgiftning, malaria och hejdlöst mycket regn fick mig att tappa mycket av min energi denna gång. Trots alla motgångar så har dessa två månader varit innehållsrika, intressanta och roliga på många sett. Att cykla på savannen med vilda bufflar, zebror, antiloper osv. var en av de största ögonblicken under resans gång trots hettan, tröttheten som solen och väglaget gav. Grus-, sand- och lervägar har jag rullat fram på tills malarian tog över. Energin tog slut när jag äntligen klev över på Malawisk mark, jag trodde det berodde på vätskebrist och matbrist i samband med kämpig cykling på leriga vägar. Dock så visade sig att malarian till slut hade fått tag i mig. Nu var det dock dags att göra slutet till en vacker och behaglig tillställning. Det visade sig bli ett avslut utan dess like.
Efter att ha spenderat otaliga dagar på campingen i Lilongwe med trevligt sällskap, god mat och dryck tog jag mina första tramptag på ett tag. Rullade sakta ut från campingen och Lilongwe med målet Zambia. Det skulle visa sig att bli en hård svettig dag i stekande hetta. Regnet höll sig borta medan jag trampade på kilometer efter kilometer. De sista 30 kilometrarna till gränsstaden Mchinji på den Malawiska sidan fick jag lift av en lastbil för att sedan cykla vidare till gränsen och Chitlpa i Zambia. Efter drygt 120 km cykling var jag utmattad och trött. Fann dock snart en camping där jag slog upp tältet för en natts behövlig vila. Dagen därpå rullade jag nerför den ojämna grusvägen som formats av allt regn tills jag nådde asfalten. Klockan var runt sex på morgonen och nattens kyla trängde sig innanför skinnet. Jag rullade sakta ut från stan och kom ca 20 kilometer innan jag tog en buss till Lusaka, en distans på över 500 km.
Bussresan visade sig vara olidligt lång med en undermålig buss vilket/är mer en norm i denna del av världen känns det som. Glassplitter flög när en ruta kollapsade och vi var tvungna att göra otaliga stopp som gjorde att turen som skulle ta ca sju timmar (afrikansk tid) snarare tog drygt 12 timmar vilket inte var en angenäm upplevelse, dock var jag framme i Lusaka precis innan mörkret las sig över huvudstaden. Jag tog mig till ett Hotel jag några dagar innan kolla in där jag även kunde lämna min packning i förvar under tiden jag skulle åka till Livingstone och Victoriafallen.
Ryggsäcken var packad och minnen från åren som ryggsäcksresande flög förbi. Jag delade taxi med två från Japan och en tjej fån Australien för att ta oss till bussen i regnet. Det räckte att ta sig den korta bit det var till taxin för att bli blöt som en dränkt katt, men skulle torka under de sex timmar bussfärden skulle ta. Väl på bussen hamnade jag framför tre småländska tjejer varav två av dem var från Ljungby och den tredje från Jönköping vilket var lite komiskt då jag bott i Ljungby under ett par år. I och med att det är en liten stad så fann vi kopplingar till folk som vi alla tre kände till under färden västerut mot det vita vattnet. Bussreesan blev relativt smärtfri trots demonstrationer längs vägen så att vi fick ta en omväg på diverse mindre grusvägar och blev försenade på dryga halvtimmen. Dock ska det sägas att jag blev imponerad av att bussbolaget höll vad det lovade.
Vi rullade sakta in i Livingstone, äntligen kunde jag slippa ut från fängelset som bussar i allmänhet är för mig. Taxichaufförerna var snabbt framme för att locka till sig mig och de andra turisterna. Dock så hade jag ingen lust med att åter sitta ner i ett säte utan ville röra på min ömma kropp efter bussfärden. I samlad trupp begav vi oss till ett av de mer kända backpackinghotellen där sedan slog upp mitt tält på en gräsplätt. Magen kurrade även högt då endast en lättare frukost hade gått ner innan färden. Spagetti Bolognese blev målet som snabbt slank ner tillsammans med en kall god öl. Kvällen blev lugn då jag umgicks med de svenska tjejerna och tjejen från Australien innan sovsäcken tillsammans med en Henning Mankellbok lockade mig till sömn.
Morgonsolen väckte mig till en av de vackraste dagarna i mitt liv, en dag som sent kommer glömmas. Vid tio var det dag att ta taxin mot Victoriafallen som ligger dryga 10 kilometer från campingen. Vi framme så var de traditionella försäljarna där som alltid försöker pracka på en diverse krimskrams vilket jag ”ödmjukt och snällt” alltid tackar nej till. Även de självutnämnda guiderna som bara följer efter en fanns där tills jag sa till honom att jag och de andra inte ville ha en guidad tur och absolut inte skulle betala något. Jag promenerade nedför en stig tillsammans med svenskorna och australienskan mot Victoriafallens botten. Solen var stekande het och luften våt från allt vatten från det enorma fallet. Längre ner vi kom, desto mer droppar kände vi i luften. Detta var bara början på en enorm upplevelse. Väl nere såg man inte så mycket av vattenfallet då den enorma dimman av vatten gömde Victoriafallen, dånet från vattnet som forsade ner var dock öronbedövande och hela scenen fascinerande.
Efter att ha spenderat en stund nere i dalen så gick vi sakta upp för att sedan gå mot Zimbabwe på en smal stig för att få se kunna se Victoriafallen från en annan vy. I och med den höga vattennivån som omöjliggör att forsränna vilket jag hade tänkt från början gjorde det även så att vattendimman dolde vattenmassorna som forsade nerför stupet i en rasande takt. Likt ett spökskepp ur dimman på en skräckfilm skymtades vattenmassorna från Victoriafallen då och då, en otroligt mäktig scen. Vi gick tillbaka samma stig för att gå mot det andra hållet och över en bro och nära, ja mycket nära vattenmassorna. Att bära med sig en kamera där vore att utmana ödet som att låta ett knattelag lira hockey mot landslaget dvs. att förlusten vore praktiskt tagen 100% vilket jag inte ville med mina kameror. En vattentät kamera vore guld i detta läget, men man kan inte få allt. Barbröstad gick jag nedför stigen medan tjejerna hade hyrt ponchos.
Det dröjde inte länge innan dropparna kom, det blev snart ett extremt skyfall av vatten och inte från skyn utan från all vattendimma som bildades av Victoriafallen. Det tog inte många sekunder innan jag var genomvåt in på kalsongerna, men fortsatte framåt med enorm fascination över det enorma vattenfallet. Aldrig hade jag sett något så mäktigt som nu, naturens underverk. Det dånade, det öste ner vatten över mig på samma gång som vattendimman skingrade sig för att visa upp världens största vattenfall, Victoriafallen. Att sedan gå över en gångbro till den ö var både skrämmande och respektingivande. Utan att kunna se slutet på bron och i extremt skyfall gick vi sakta över. Pulsen ökade och jag kände hur spänningen flöt ut till de minsta blodådrorna i kroppen. Detta var obeskrivbart, en sak som måste upplevas.
Efter att ha sett allt detta var vi mer än nöjda/över dagen, två av svenskorna ville dock hoppa bungy- och swingjump över Victoriafallen. Ett mäktigt ställe på 111 meters höjd att göra det på, avböjde dock detta själv då jag redan gjort dessa saker några år tidigare under en av mina tidigare resor i Asien. Då jag befann mig bland de högsta bergstopparna i världen och hoppade de båda hoppen från en hängbro på 166 meters höjd. Höjdrädslan blev inte mindre när jag klev ut på denna bro mellan Zambia och Zimbabwe. Satte mig bekvämt på deras café med en kall öl i handen för att se tjejernas hopp ner i Victoriafallets djup. Ri avslutade dagen på en mexikansk restaurang med god mat och ett par öl senare på ovällen.
Till min stora besvikelse så hade myndigheterna beslutat att stänga en av de största aktiviteterna i mina ögon, forsränningen dagen innan jag kom till Livingstone. Besvikelsen var enorm då jag hade tänkt mig en tredagarstur med forsränning på zambezifloden. Vattennivån var så pass hög att arrangörerna absolut inte ville göra några sådana aktiviteter även om jag gjorde mina försök för att de skulle ändra sig. Efter ett par dagar tog de svenska tjejerna bussen tillbaka till Lusaka tillsammans med den australiska tjejen, vid samma tidpunkt mötte jag Steve, en skön amerikanare som hade tagit lite semester från sitt volontärprojekt som scout ute i bushen. Hans historier från det ställe han jobbade på var både intressanta och spännande. Visade sig snart att han inte bara var en vanlig soldat i U.S ARMY utan även en ranger, en riktig hardcore vill säga. VI båda hade liknande intressen och var missnöjda med att inte kunna forsränna, dock så gillade han min idé angående BBQ och vi for iväg till en grannby för inköp av fisk från zambezifloden vilket blev lyckat måltid.
Likt nikotin så är grillning beroendeframkallande då jag och Steve kvällen därpå köpt en rejäl biff som vi grillade. Det var inte bara smaken som gjorde maten utsökt utan även då vi fick tillreda den själva vilket vi båda gillade. Det som saknades var att fånga fisken, skjuta djuret osv. Kall öl och god mat över eld gav en känsla av tillfredställelse. Det fick mig även att längta till alla kommande grillningar i sommar. Dagarna som gick spenderades vid poolen, stadspromenader, böcker, filmer och organisering av fotona från denna resa. Till detta serverades öl, BBQ och andra godsaker som jag kunde finna i staden. I en avslappnad miljö fann jag mig tillrätta och drömde mig bort till 1800-talet och Livingstones upptäcktsresor.
Mot nordligare trakter
March 13, 2011 by Daniel Peterson, under Africa 2011.
Matförgiftning till Malaria, asfalt, grus och lervällingar i strålande sol och i skyfall har jag rullat genom Afrikas skiftande landskap och dess vilda djur. Otaliga nätter i tält mitt ute i ingenstans, i byar och på campingar har jag bott. Mat över öppen eld, på mitt multibränslekök och på restauranger har mättat min kurrande mage. Rullandes tog jag mig fram genom Afrika vackra landskap och intressanta kultur. Jag följde bitvis Livingstones fotspår och drömde mig bort till de långa upptäcktsresor han gjorde på 1800-talet.
Efter en dryg vecka i Livingstone hade jag myror i baken, ville röra på mig. Det var dags att ta mig mot de norra delarna av vårt runda jordklot och norden. De sista dagarna i Livingstone spenderade jag med diverse folk. Två danska killar, en engelsman och an australiensk kille var huvudpersonerna i min närhet. BBQ stod åter på menyn, kött från slaktaren, grönsaker från marknaden och diverse andra tillbehör från Shoprite (den Zambiska motsvarigheten till ICA). Sista kvällen blev speciell med god stek marinerad på mitt egna lilla sätt med diverse kryddor och olja jag funnit på hostlet samt i min packning grillad över öppen eld som senare serverades till ris och varm sweetchilisås med jordnötter. Med en mängd öl till detta var vi fem mätta goa gubbar som skålade över en god sista middag tillsammans. Kvällen fortsatte med filmvisning av danskarnas otroligt charmiga bungy samt swinghopp varav den enas gav högljudda skratt och applåder där vi satt tillsammans med både norskor och finskor. Hela norden förutom Island var samlad i en liten ring. Kvällen slutade tillslut vid biljardbordet tills klockan var alldeles för mycket för mig som skulle upp tidigt dagen därpå. Klockan var runt 2-3 när jag somnade i tältet, men timmarna jag fick att sova på kunde jag lätt räkna på en hand då alarmet ovälkommet väckte mig. Det var då dags att kliva upp, hälla en halv spann med vatten över huvudet och vakna till. Ett tält likt en dränkt katt packades ner, sovsäcken och liggunderlaget rullades ihop för att sedan åka ner i ryggsäcken med en rasande takt. Frukosten gick ner med tvång tillsammans med ett par huvudvärkstabletter och vattenflaskan fylldes på med friskt vatten inför bussresan till Lusaka.
Med både besvikelse och glädje rullade jag ut från Livingstone. En av sakerna jag hade väntat mig att göra hade varit omöjligt att genomföra till min förskräckelse. Det blev ingen forsränning då vattennivån hade stigit så pass högt att det innebar fara för livet att forsränna enligt de arrangörerna. Bussresan gick smidigare än jag trott, slocknade i ett tidigt stadium och vaknade till några gånger innan vi till slut var framme i ett regnigt Lusaka. Regnet gjorde mina valmöjligheter till få, taxi kändes som den enda möjligheten trots det korta avståndet på ca två kilometrar till mitt hostel. Att bli som en dränkt katt kändes inte lockande så det blev en taxiresa för 3 dollar. Väl framme så blev det middag och öl för att övergå till en avslappnad kväll och en välbehövlig sömn.
Dagen därpå mötte jag upp de småländska tjejerna och shoppade loss på diverse konst till träskulpturer på en marknad. Efter dryga timmen med regn och prutningar till max var det dags för en sen lunch med lite svalkande glass till efterrätt. Efter att spenderat eftermiddagen tillsammans tog vi farväl av varandra för att sedan ta en buss tillbaka till mitt hostel. Resten av dagen och kvällen blev lugn och firade sista kvällen i Afrika för denna gången med en god stek.
