Hemkomst…
May 26, 2010 by Daniel Peterson, under Africa 2010.
Efter dryga 3000 km och 138 dagar är jag nu åter hemma i de småländska skogarna. Den något grova planen var att cykla mellan Kairo och Kapstaden vilket ändrades då tiden jag hade kvar kändes för kort samt att svenska sommaren kändes lockande med alla grillningar med släkt och vänner.
Som ni läste i det förra inlägget så fick jag problem att hinna med flyg och fick spendera en natt på lyxhotell, det vill säga Heathrow flygplats i 24 timmar och sedan ytterligare sex timmar på Kastrup flygplats vilket inte var allt för njutbart. Väl på tåget anlände jag till Malmö där jag fick hjälp av Värnhems Cyklar innan jag möttes upp av min barndomsvän Martin som gav mig sin soffa under natten som kom. Vi tog oss in till Lund och Lundakarnevalen för att inta ett par kalla goda öl. Vi möttes även upp av Martins flickvän samt Caner som är en annan god vän som jag träffade i Istanbul förra året. Dagen därpå lämnade jag Martin och Malmö för att rulla mot Lund där jag tog ett avbrott från cyklandet för att avnjuta paraden med alla dess studenter samt umgås med Caner under ett par timmar för att sedan fortsätta cykla österut. På cykelbanor och vägar som slingrade sig i det platta skånska landskapet rullade jag med lätthet och stannade till slut vid ett naturresevat med björkskog någon timme innan solen gick ner. Vädret hade varit på topp liksom humöret som sken likt en sol.
Dagen därpå tog jag mig en sovmorgon och kom inte iväg förrän vid 10. Väl inne i Kristianstad stannade jag till på Max för att få i mig en hamburgare till lunch, tonfisken och pastan fick vänta! Väl på cykeln igen började det mulna på och kylan kom. Trampade på i några timmar innan jag tog av in till en större rastplats ca 18 km från Karlshamn. Där mötte jag på en busslast med unga boxare som hade tusentals frågor och bjöd på vatten, te och frukt vilket jag mottog gladeligen. Cyklade sedan de sista kilometerna för att möta upp min vän och före detta arbetskollega Hasse i Karlshamn för att spendera kvällen och natten hos honom. Morgonen därpå steg vi båda upp tidigt, Hasse skulle med bussen till skolan och jag till huvudkontoret på Photomic för hälsa på där. Väl där bjöds jag på frukost och pratade med ett flertal kollegor. Fick dessutom några fotouppdrag på köpet vilket alltid ger en klirr i kassan som alltid är välkommet. Kom inte iväg förrän efter 11 och trampade på i rask takt till Tingsryd för lunchpaus a la kebabtallrik. Efter att ha lämnat staden började ovädret komma in, Tor smällde med sin stora hammare i himlavalvet så att blixtar for genom luften för att sedan över gå till hagel och iskallt regn. Med regnjacka och cykelbyxor trampade jag så gott det gick samtidigt som jag försökte hålla fingrana varma. Ovädret avtog dock efter någon timma och snart så rullade jag in i Växjö och stannade övernatt hos min goda vän Martin. Besökte även Markus och Nita samt deras söta lilla dotter. Mötte även några andra kända ansikten från min tid på universitetet. Morgonen därpå var vädret som min mage, det vill säga oroligt och beslöt mig för att ta en av mina livlinor likt Vem vill bli miljonär och ringde min goda vän Jenny som tog bilen och hämtade mig. Väl hemma möttes jag upp av mina söta brorsöner som slängde sig runt halsen min och ville busa som vanligt, jag var nu hemma vilket kändes konstigt.
Detta var det sista inlägget för denna resa och återupptar bloggandet inför kommande resor. Vill tacka alla er som följt bloggen, kommenterat samt mina partners.
//Daniel
2 Comments
Nya planer, nya äventyr…
May 21, 2010 by Daniel Peterson, under Africa 2010.
Under ca fyra och en halv manad har jag tagit mig fram med två hjul genom delar av Afrika. Längs Nilen med start vid utloppet genom öken i Sudan till bergiga och ogästvänliga Etiopien. Backe upp i snigelfart till svindlande farter nedför med farter upp till 79 km/h. Målet var att cykla mellan Kairo och Kapstaden, men blev till slut ett stopp i Nairobi i Kenya som ligger ca halvvägs ner till Kapstaden. Det finns flera anledningar till att jag valde att sluta att cykla innan jag nått målet, ett av dem var tiden jag hade kvar vilken inte skulle vara tillräcklig för det jag ville se och göra. En annan orsak var den svenska sommaren som lockade med dess grillkvällar samt en barndomsväns bröllop och såklart svensexan som ej får glömmas bort.
Med stor fest på Upper Hill Campsite avslutade jag Afrika för denna gång för att cykla förbi Malmö, Lund, Karlshamn och Växjö innan jag når slutdestinationen Nässjö. Det blir nätter i både skog och hos vänner som bor längs vägen jag cyklar innan jag kommer hem. Även om jag lämnade Afrika till förmån till Europa så försvann inte problemen då jag missade mitt anslutningsflyg till Köpenhamn på grund av djup sömn och bra hörlurar vilket gav mig 24 timmars sightseeing av Heathrow Airport och 1500 kronor fattigare.Väl på säker mark i Skandinavien och Kastrup så upptäcker jag att mitt incheckade bagage fortfarande befinner sig i London vilket får följden att jag spenderar ytterligare ca sex timmar på en flygplats för att krydda till lite i vardagen. Om det inte skulle vara nog med det så fastnade jag i en stickkontroll i tullen samt fick besöka Värnhems Cyklar i Malmö som hjälpte mig gratis med ett par problem jag hade med cykeln efter flygningen. Jag vill även tacka de andra företagen som hjälpt mig på diverse hjälp med utrustning, tips och dylikt och inte minst till er alla trogna läsare av denna blogg.
//Danne
4 Comments
Västerut mot det vilda vita vattnet…
May 14, 2010 by Daniel Peterson, under Africa 2010.
Ett av delmålen på resan var avklarade, Mt Kenya hade fått sin chans även om det inte riktigt gick som tänkt som ni läste i förra inlägget. Nya planer uppkommer lätt och denna gång blir det att cykla västerut mot Ugandas vita vilda vatten där rafting väntar. Enligt vissa anses starten på nilen vara en av de bästa och vildaste floder att forsränna i vilket känns lockande att testa på. Raftingen börjar vid nilens start vilket passar bra då jag startade vid utmynningen av floden i Kairo, Egypten.
Vi började sakta trampa utan direkt mål, vi ville ta dagen som den kom och stanna dit vi kom vid kvällningen. Vi började med att cykla på en gropig grusväg för att gena mellan två större vägar. Grusvägen var dock inte så kort och bra som flertalet Kenyaner hade sagt till oss, i alla fall inte i svenska mått räknat. Vi spenderade flera timmar på den ca 30 km långa grusvägen innan vi åter rullade på en asfaltsväg. Snart var vi dock åter på en grusväg eller man kanske skulle kalla den för skogsväg för att ta en genväg över nationalparken Aberdare. Genvägen visade sig ta slut och vi fick rulla eller skumpa tillbaka till asfaltsvägen till vårt förtret. Nu blev nästa delmål att cykla runt Aberdare och mot Nyahururu som ligger nordväst om Nairobi. Natten blev en vildcamping, men trots starka försök att campa i det fördolda blev vi upptäckta snabbt till vårt förtret.
Dagen därpå rullade vi in till Nyahururu där vi tog in på ett hotell. Vägen dit var svettig med kuperad terräng och många långa backar. Medan vi passerade ekvatorn lyckades vi att lura regnet som antingen låg söderut eller en bit framför oss vilket vi märkte på de våta vägarna samt dikerna som mer liknade forsar än små vattendrag. Efter en natts vila bar det nu söderut igen mot Nakuru och genom Greit rift valley som slingrade sig ner med sina serpetinvägar. Utsikten var bedårande liksom att glida ner likt en fågel, tvärtemot var det när det var dags att ta sig upp på andra sidan dock, en lång oändlig backe innan vi nådde toppen blöta av svett. Efter att ha nåt toppen rullade cyklarna desto bättre och efter ett par timmar rullade vi in i Nakuru. Vi ville bo nära sjö och helst då i våra tält. Att bo i nationalparken var uteslutet då priset var alldeles för dyrt, men tur som vi hade cyklade vi in till en resort utanför grindarna för att kolla om vi kunde göra för en hygglig summa balobas. Efter en bit god mat, ett par öl samt några turer på biljardbordet somnade vi gott. Dagen därpå började vi inte att cykla förrän efter lunch och slog läger efter att ha kommit ner i en dal. Dagen därpå skulle visa sig bli svettig och tung på flera sätt. Den ena anledningen var att det var en oändlig uppförsbacke som aldrig ville ta slut och den andra anledningen var att jag inte kände mig kry, kanske något jag ätit eller druckit. Jag kände mig febrig och svag och när vi väl vunnit över backen rullade vi snabbt nedför för att komma till ett vägskäl där vi beslutade oss för att lifta den sista biten till Eldoret.
En dag blev två vilket snabbt blev tre i Eldoret, när jag tillfrisknat nog beslöt vi oss för att lifta hela vägen till Jinja i Uganda för att åter komma i fas efter vårt oplanerade stopp i Eldoret. Efter att ha cyklat ut från staden fann vi en lämplig lastbil som tog oss tio kilometer från gränsen. Anledningen till att vi inte kom ända fram var ett par korruperade poliser som påstod att mitt visum för Kenya inte var helt i sin ordning och tjaffsade både med oss och vår vänliga lastbilschafför. Vi bestämde oss snart för att lyfta ner cyklarna och tackade honom för den hjälp han givit oss samt mäktigt irriterade på dessa poliser som velat har balobas från oss. Vi anlände snart till gränsen och passerade den utan problem för att börja resan i Uganda med lite välkommet regn. Vi cyklade vidare till närmsta stad ca 10 km västerut där vi åt lunch för att sedan lifta resten av biten till Jinja vilket funkade bra. Lastbilar och pickuper är så pass mycket smidigare än de förbannade bussar och minibussar vi tagit ett par gånger innan. Bara att kunna lyfta upp cyklarna på flaket är kåde smidigt och säkrare för våra kära ägodelar.
Vi blev avsläppta vid utkanten av Jinja och rullade in i staden, vi visste inte exakt vart campingen låg och började fråga runt tills vi såg några vitingar som vi stoppade. De beskrev vägen till campingen som låg ca tio km norrut vid nilen. Solen började sakta försvinna i horisonten och snart skulle det bli mörkt så vi började trampa på för att komma fram. Vi cyklade ut från Jinja och for fram på en grusväg med tända pannlampor, svetten rann och gruset flög åt alla håll där vi cyklade. Kilometer efter kilometer försvann och nu var det inte mycket till ljus kvar, mörkret hade tagit över helt och hållet. Efter ytterligare en stund var vi dock framme och rullade ner genom campingen till receptionen där vi checkade in för att sedan direkt gå till baren för ett par välbehövda kalla öl.
Natten var över oss och vi fyllnade till efter de fåtal öl vi tålde efter några månaders cyklande. Tälten var fortfarande nerpackade bak på våra cyklar när de första dropparna kom. Efter ytterligare någon timme och ett par öl lugnade regnet sig något, klockan var runt ett på natten och vi beslöt att det var dags att sova. Endast ett problem återstod, tältet. Vi rullade ut cyklarna på gräsplätten för att sedan påbörja uppsättningen av våra tält som gick som smort trots mörkret och ett antal öl som hade gjort oss glada i sinnet. Dagen därpå tog vi det lugnt och smuttade mest öl i baren för att bestämma oss att beträda det vita vattnet dagen därpå.
Vi vaknade runt sju som vanligt och gjorde oss beredda för vad som komma skulle. Vi var båda spända av förväntan, vi ville ha mycket vatten och flyga kors och tvärs i forsarna vilket skulle visa sig hända mer än beräknat. Vi hoppade på flaket på lastbilen som tog oss till starten av Nilen där vi sedan delades in i två grupper. Det var ett gäng tyskar samt en italienare som även skulle ut och plaska i Nilen med oss. I vår flotte hoppade italienaren samt två tyskor i samt vår guide från Sydafrika. Vi fick instruktioner längs floden medan vi paddlade. Patrik och jag tog snabbt platserna längst fram för att få så mycket spänning som möjligt under turen. Flotten flög runt mer eller mindre under alla forsar och vi fick som vi ville, dvs mycket vatten. Vi var mest i vattnet i det vita vattnetoch rullade runt utan att kunna göra mycket mer än att följa strömmen, vattnet hade makten. Under det timmar vi var på och i Nilen hade vi det grymt skoj och ledsamt att lämna vattnet för att ta oss tillbaka till campingen. På campingen bjöds det på BBQ och bärs vilket slank ner lätt. Kvällen bjöd på fest som blev en sen tillställning vilket jag kunde känna dagen därpå. Patrik beslöt sig för att ta en kayakkurs medan jag tog det lugnt för att återhämta mig från en blöt kväll.
Dagen därpå rullade vi ut från Jinja, målet var att åter komma in i Kenya. Vi trampade på och såg oroväckande mörka moln och beslöt oss att leta fram en bra plats att sätta upp våra tält på. Vi tog av och cyklade in på en liten stig som till slut ledde till en liten by. Vi kände några droppar, nu var det bråttom. Vi frågade ett par grabbar om vi fick slå upp tälten på en liten gräsplätt i byn vilket gick bra. Vi fick eld i baken då regnet ökade kraftigt och snart var tälten uppe och vi tog skydd i skolan fem meter bort. Vi lagade lite mat och kollade ut på det tunga regnet, snabbt fylldes gräsplanen med vatten likt en swimmingpool. Tältet blev som en liten ankdamm vilket kändes sådär i och med att kvällen närmade sig med rask fart. Vi blev dock erbjudna att sova inne i skolan vilket var ett passande erbjudande som vi varmt mottog.
Efter en god natts sömn cyklade vi mot gränsen, vi valde en gränsövergång lite mer söderut och med målet Kisumu. Vid gränsen åt vi en lättare lunch innan vi fortsatte att cykla trots att det började regna. Regnet försvann efter några kilometer, men vi hade redan blivit blöta och kalla. Vi fortsatte en bit för att sedan ta av på en liten sidoväg där vi tillslut fann en lämplig gräsplätt där vi fick lov att tälta för tomtägaren. Middagen blev tillsammans med en publik på ca 20 barn som mer eller mindre stod på oss vilket var påfrestande.
Dagen därpå anlände vi till Kisumo där vi tog in på ett guesthouse för att sedan fortsätta vår färd österut dagen därpå. Efter att ha cyklat i en halv evighet uppför en backe stannade vi i en by. Regnet kom lika lägligt som byn och vi tog skydd under tak. Jag bestämde mig för att lifta de sista 20 km till Kericho då jag var lite snuvig och inte hade någon lust att bli nedkyld av regnet. Patrik fortsatte dock på cykeln och vi möttes upp i Kericho där vi stannade för att övernatta. Jag kände mig matt morgonen därpå där jag trampade sakta framåt förbi teplantagerna och stannade efter ca 10 km och bestämde mig för att lifta till Nakuru. Fick lift nästan direkt och kom fram vid lunchtid. Dagen därpå anlände vi till Naivasha där vi stannade vid sjön under tre nätter med målet att se vilda djur. Giraffer, zebror, flodhästar mm såg vi innan vi fortsatte att rulla ner till Nairobi med dess galna trafik.
3 Comments
Så nära, men ändå inte…
April 28, 2010 by Daniel Peterson, under Africa 2010.
Detta blogginlägg från mitt försök att nå toppen på Mt Kenya är skrivet på nytt då iPoden krachade precis när jag skulle lägga upp det färdiga inlägget och fick därmed skriva om allt på nytt. Det blir därför något kortare än jag tänkt från början, men ska försöka få med allt viktigt ändå.
Vi lämnade till slut Nairobi med målet Naro Moru vid foten av Mt Kenya. Efter att ha velat omkring i Nairobi kom vi äntligen ut till den stora vägen norrut. Vi hade hunnit cykla i ca 30 km i avgaser som gav oss båda tårar och sveda i våra ögon. Patrik gick sedan några dagar på antibiotika och var därför något segare än normalt vilket han kände vid ansträngningen när han cyklade. I och med ett vägbygge norr om Nairobi var det stopp i trafiken, men vi körde smidigt slalom mellan bilar och lastbilar och var snart bortom alla köer och avgaser vilket vi båda gillade. Efter ytterligare någon timme stannade vi för att äta lite lunch där vi beslutade att ta oss till Thika för att dagen efter ta bussen till Naro Moru för att spara på krafterna till berget vilket kändes vettigt i och med antibiotikakuren. Eftermiddagen därpå anlände vi till Naro moru och hostlet vi skulle möta upp våra guider och porters på.
Dagen var kommen, äntligen var det dags för en av höjdpunkterna på resan. Mt Kenya skulle bestigas, hur skulle det bli och skulle jag klara att bestiga toppen? Tankarna var många och både Patrik och jag var som ett par små pojkar som snällt väntade på sina julklappar. Vi blev upphämtade runt lunchtid av våra guider och porters för att sedan komma till Naro Moru Gate för att inta en lättare lunch. Efter detta tog vi våra första steg in till Nationalparken och vägen mot toppen. Redan efter några hundra meter fick vi smita in under ett träd för skydd mot första regnovädret, det var ju ändå regnsäsong nu. Regnkläderna åkte på och vi fortsatte upp mot Metstation ca nio km från gaten. Patrik och jag gick med raska steg framåt och väntade in de andra vi väl utvalda ställen då solen dök upp och sken varmt och härligt på oss. Efter ett par timmar var vi framme och satte snabbt upp tältet då vi kände några nya droppar falla från himlen.
Dagen därpå skulle bli en tuffare dag, mycket tuffare skulle det visa sig. Vi började tidigt på morgonen med att packa ihop tält och alla annan utrustning för att sedan äta frukost. Efter detta var det dags att påbörja vandringen igen. Det dröjde inte länge innan vägen tog slut och stigarna tog över till våran glädje. Vi gick och ibland krabblade oss upp i det blöta landskapet. Hitills hade landskapet bara blivit bättre för var kilometer vi gått vilket var njutbart för ögonen. Framåt lunch började jag dock känna av en allt påträngande huvudvärk vilket inte var bra tecken. Jag blandade resorb i mina vattenflaskor och drack mer än innan för att hejda huvudvärken samt eventuell höjdarsjuka. Sakta fortsatte Patrik och jag vandringen medan de andra packade ihop utrustningen som använts vid lunchen. Vi vek av till vänster vilket snart skulle visa sig bra en jobbig och tung omväg vilket både ben och huvud påvisade. När vi var på väg att vända tillbaka då det inte fanns något som ens liknande en stig hörde vi vår guide ropa och fortsatte sakta tills vi kom tillbaka på leden.
Vi gick i några timmar och kom till slut till en bäck, huvudvärken hade blivit betydligt värre vilket var ett dåligt tecken, dock hade vi planerat att stannat i Makinders Camp på 4300 meters höjd i två dagar som säkrt skulle låta min kropp att acklimatisera sig. Efter ytterligare ca 100 meter lossnade sulan på min lånade känga vilket jag svor över, varför hade jag lämnat mina mindlkängor hemma för? Jag bytte till mina lätta trekkingskor som jag tur nog tagit med mig på vandringen och fortsatte sakta mot campen 5-600 meter bort. Kände mig allt svagare och för varje steg jag tog blev avståndet till Patrik allt större, vad hände? När jag väl kom fram till stugan var jag så pass matt med en otroligt tryckande huvudvärk då jag gick in i stugan för att sedan lägga mig på bänken. Efter att ha legat där en stund, hur länge vet jag inte kände jag illamåendet ta över då jag sprang ut och spydde. Jag vinglade sedan in till bänken igen där jag blev sittande, tiden som förflöt nu skulle visa sig bli en av de värsta i mitt liv hitills. Jag satt där och hörde hur vår guide skrek på Patrik att komma in för att hjälpa till att få på mig torra kläder, jag satt där apartisk och skakade utan att varken kunna röra på mig eller att tala. Tårarna och tankarna rann fram likt en fors, vad hände egentligen? Kunde till slut förklara på enkel svenska hur det stack i armar och ben ut till fingertoppar och tår samt att jag frös. Fick en flaska varmt vatten vid fötterna där jag satt med mitt underställ i sovsäcken och huttrade. Fick även en kopp te med citronbitar i vilket skulle vara bra för höjdarsjuka. Sakta men säkert började jag kunna röra mig och kunna kommunicera vilket kändes som om en sten fallit från mitt hjärta. Snart var jag uppe på mina ben och kunde röra mig, tankarna for genom mitt huvud. Vad hade hänt, vad skulle hända och skulle jag kunna bestiga Batian, Mt Kenyas högsta topp?
Dagen därpå tog jag det lugnt, Patrik gick upp till en sjö för att acklimatisera sig medan jag tog mig upp ca hundra meter för att göra detsamma fast lite lugnare. Jag var orkeslös och hade dålig apertit, men blev allt starkare ju längre tiden gick. Natten som kom skulle bli kort, vid tre så skulle vi upp till Austrian Hut på 4780 m för att sedan upp till point Lenana på 4900 m. Med pannlampor lös vi vart vi skulle sätta våra fotsteg, snart såg vi även hur snön täckte marken framför oss. Höjden tog sin överhand, jag började åter igen känna yrsel och huvudvärk och snart insåg jag att Batian låg allt för långt bort denna gång, det skulle inte bli något försök med rep trots att klipporna låg så pass nära så att jag nästan kunde känna på dem. Väl uppe vid Austrian Hut kände jag mig för dålig för att fortsätta till Point Lenana och la mig i en av sängarna. Patrik och guiden skulle vara tillbaka på mindre än en timme, men efter ca tre timmar kom de båda in helt slutkörda. Vädret hade varit så pass dåligt så att de inte hade funnit toppen, mer om detta på patte.com.
Vi alla tre sov i några timmar för att sedan vakna upp med bättre väder. Patrik och guiden mådde bättre medan jag var lite halvt som halvt. Jag sa direkt att jag skulle hoppa den tekniska klättringen upp till Batian då jag inte var frisk nog att göra detta. Min apertit var lika med noll och det enda jag orkade göra var att gå ut kortare perioder för att fota toppen samt när Patrik testade utrustningen på en klippkant. Innan vi la oss önskade jag Patrik lycka till och gav honom den svenska flaggan som han skulle ta fram på Batians topp.
När jag vaknade morgonen därpå hade han redan påbörjat sin toppbestigning. Jag mådde inte bättre och ville inte ens upp på Point Lenana. På väg ut till utedasset kände jag mig illamående och snurrig och spydde galla, det var dags för lägre höjder! Letade snabbt upp guiden och förklarde läget och fick med mig en av våra porters som tog mig ned till Shiptons Camp på 4200 m vilket jag skulle må bättre av. En färd som tog ca tre timmar med vissa delar som stupade brant likt en svår svart slalombacke. På vägen ner han jag spy ytterligare ett par gånger innan jag äntligen var nere och fann en ny säng där jag spenderade den största delen av dagen i. Gick upp ett par gånger för lite frisk luft, te och lite middag. Mötte även ett äldre par som var där med sin son som arbetade i Nairobi. Patrik kom ner efter att ha varit borta i ca 15 timmar helt slut runt 10 på kvällen. Han hade bestigit Batian, Mt Kenyas topp på 5199 m. Läs mer på pattepk.com.
Nu var det äntligen morgon igen och vi skulle till ännu lägre höjder vilket min kropp skrek efter, Old Moses Camp var målet. En lätt vandring på ca 5,5 timmar inkl. raster på vägen. Landskapet var helt olikt mot det vi sett på vägen upp och njöt av olika dalar och fält som sken likt guld. Solen sken, fåglarna kvittrade och huvudvärken släppte sakta men säkert medan krafterna kom tillbaka. Snart var vi framme, lunchen var redan klar och vi blev serverade av våra porters som hade gått i förväg. Efter detta slog vi upp tältet för att sedan prata med några andra som var på väg upp mot Point Lenana. Efter mörkrets inbrott var det dags att krypa in i tältet igen för att sova ut natten.
Dagen därpå gick vi de sista nio kilometrarna till Sirimon Gate vilket kändes i mitt högra knä som jag gjort illa under en vandring på Omberg i Östergötland för några år sedan. Med vandringsstavar och knäband tog jag dock mig ned utan större skador vilket var skönt för den kommande cyklingen. Slutet blev ändå lite tråkigt då frågan om dricks åter stod på schemat vilket vi ogillade. Vi hade kommit överens om att de skulle få 100 kr per person vilket vi tyckte var tillräckligt då vi redan betalt 1000us$ var för denna vandring och klättring. Deras miner visade dock något helt annat än glädje, kanske hade de haft rika västerlänningar som slängt iväg dollarsedlar, otroligt tråkigt avsked men så fick det bli. Vi tog oss tillbaka till hostlet där vi spenderade ett par dagar innan vi åter rullade iväg på nya äventyr.
4 Comments
Aterhamtning!
April 8, 2010 by Daniel Peterson, under Africa 2010.
Detta blogginlagg kommer vara lite kort det var ett tag sedan jag uppdaterade bloggen. Nasta inlagg kommer bli mer valfyllt av aventyr da jag forhoppningsvis bestigit Mt Kenyas hosta topp Batian samt lite cykling.
Efter att ha spenderat nagra dagar i Nairobi tog jataget till kusten och Mombasa, en 17 timmar lang tagfard i en sovvagn vilket jag fordrar framfor tranga bussar. Taget gick i ca 20 km/h dvs ungifar i dennitthastighet jag cyklar i tidvis. Hettan och fuktigheten var enorm jamfort med Nairobi vilket inte var lika harligt. Val framme pa formiddagen fann jag ett hotell tillsammans med Willhelm som jag och Patrik tidigare traffat pa i Isolio. Vi tog oss norrut ca 20 min med minibuss till ett billigt stalle som hette The Beachbar dar vi spenderade de dagar innan jag ater tog taget tillbaka till Nairobi.
Dagarna vid kusten var lugna och bestod mest i god mat, ol och lite bad for att atger fa tillbaka gnistan i att resa efter den mentala doden i Etiopien. Med trevligt sallskap av diverse olika resenarer var det dock snart dacks att ta farval och ta taget tillbaka till Nairobi vilklet blev en jobbigare resa med en dalig mage, men som tur ar sa finns det toaletter pa tagen jamfort med tex manga byussar vilket jag var glad over.
Tillbaka i Nairobi sa tog jag en buss upp till Kibera, en av Nairobis slum dar en bekant bor. Jag fick sova hos Sandra nagra natter tills Patrik kom tillbaka fran Zanzibar. Det blev lite klubbliv, boxning och fotopromenader i slummen innan vi tackade for oss och cyklade till Nairobis enda camping. Planen var nu att fa fram information om mt Kenya, det berg bade Patrik och jag var sugna pa att ta. Vi ville ta oss upp pa hogtsa toppen, Batian.
Redan forsta dagen pa campingen fick vi kontakt med en kille som kunde organisera en tur for oss bada. Efter lite deande och tillagg sa blev det en tur pa 7 dagar upp till hogsta toppen inkl. teknisk klattring, porters och en guide. Snart skulle vi snurra pa oss kangorna vilket vi bada langtade efter. Kande mig ater som en liten pojke, med gloden pa aventyr i ogonen.
Imorgon bar det ivag, vi cyklar norrut till den plats vi bestamt mote med var guide vilket tar 2 dagar.
Antligen rullar vi ater!
//Daniel
7 Comments
Backar, stenkastning och bedårande landskap…
March 24, 2010 by Daniel Peterson, under Africa 2010.
Och så var det äntligen dags, en nystart eller vad man nu vill kalla det. Efter att inte cyklat på tre veckor och förlorat den cykling benen fått var det åter dags att cykla. Ut från Addis rullade det på bra då det var nedför, inte eller några beskymmer att hitta ut från denna huvudstad. Vi stannade i utkanten för att ta av oss byxorna och cykla i shorts, passade även på att köpa lite färdkost i form av choklad. Med utvilade ben trampade vi på, maxhastigheten för mig i en nedförbqcke var 52,5 km/h på en relativt trafikerad asfalterad väg. Vi cyklade tidvis i vägrenen och tog lunch efter dryga 45 km. När vi kom till staden Mojo där vi pausade med en läskeblask samt en brödbit innan vi fortsatte. Nu började en hård och seg etapp på 20 km. Vi trampade på i 6-7 km/h i en evighetslång uppförsbacke som aldrig ville ta slut, sakta men säkert besegrade både Patrik och jag den för att sedan trampa iväg på en svagt lutande väg vilket kändes underbart. Snart började dock blåsten ta fart, blåst? Snarare stormvindar kändes det som i alla fall. Nedförsbackarna var som uppförsbackar och uppförsbackarna var inte att leka med som ni säkert förstår. Vinden tog tag i min tunga cykel var på balansen inte blev lätt att hålla. Det hände att gruset på väggrenen tog tag i däcket när vinden blåste som mest, vilket var läskigt då det var stup vid kanten tidvis. När lastbilar svepte förbi försvann vinden som kom snett framifrån, men skapade istället ett rejält vinddrag som blev svårt att parera när vinden åter kom. Till slut rullade vi nedför en längre nedförsbacke, nåja rullade är nog att ta i då jag fick trampa för att ta mig ned. Det kändes som om någon höll i cykeln medan den försökte ta sig nedåt. Det gällde att trampa på samma gång som att hålla balansen, väl nere var vi framme i Nazret och beslöt oss för att ta in på ett hotell i staden. Efter att ha cyklat drygt 90 km var vi sega, främst utav de sista 20 km som ni säkert förstår. Snart fann vi ett billigt ställe att bo på där vi gjorde oss hemmastadda för att sedan promenera runt i staden.
Morgonen därpå steg vi upp med ny energi och hoppade upp på cyklarna. Vi cyklade genom staden och några droppa kom ner från en något mörk himmel. Regnjackan åkte på innan vi fortsatte. En lång evighetsbacke dök snart upp, en backe som aldrig tog slut kändes det som. Dock kan sägas att den inte var så lång beroende på vad man jämför med vilket ni snart lär märka. Vi cyklade vidare och snart hade vi cyklat ifrån både regnet och backen. Efter att ha cyklat ca 30 km såg vi ytterligare en backe framför oss och pustade ut. Denna backe med olika lutningar ville aldrig ta slut, ett tag var det endast en liten nätt lutning och ibland blev den brantare. Backen varade i dryga 20 km och som ni säkert nu förstår känns den första backen som en liten i sammanhanget. Även den backe jag talade om i ett tidigare inlägg i Egypten som jag jämförde med Göterborgsbacken i Jönköping kan sägas vara lätt och kort jämfört med denna. Efter att vi kom upp till toppen samt byn Iteya var vi båda hungriga och orkeslösa. Vi stannade till vid första bästa ställe för att köpa en pepsi var, socker!!! Vi beslöt oss snart för att stanna här istället för att fortsätta de 25 km till Asela.
Vi rullade ut från Iteya med målet Asela där vi hade målet att kolla mailen samt äta lunch. Efter en god sovmorgon rullade vi fram till den sista uppförsbacken, ja innan Asela i alla fall. Staden befann sig i en lång backe som vi började cykla uppför tills vi fann en restuarang att äta en god lunch på. Vi cyklade sedan upp på toppen av staden för att inse att vi skulle få rulla ner en bit för att komma åt internet. Vi kom inte iväg förrän runt två och snart slutade asfalten, skulle vi cykla på grus de sista 60 km?
Vi fortsatte att cykla backe upp och backe ner. Tröttheten kom rusande mot oss båda, en kombination av höjden (+ 2000 m) och backarna. Kanske inte någon extrem höjd, men tillräckligt för att den skulle kännas i backarna. Under tiden på vägarna och särkilt när det var som jobbigast dök alla dessa ungar upp som sprang efter oss, sträckte fram sina händer och skrek fraser som “Yooou, give me money money”, “Where are you going”, “Dollar” samt “China” vilket efter ett tag blev otroligt tröttsamt. I vissa fall så vevade de med någon längre pinne och någon sten kom flygande bakom oss.
Klockan tickade och vi började titta efter någonstans att campa då vi insåg att vi inte skulle hinna till Bekoji innan mörkrets inträde. Medan vi trampade längs vägen söderut så kollade vi efter lämpliga platser att vildcampa på, men det var så bebott längs vägen och vi fann inget innan mörkret var ett faktum. Jag var helt uttömd på energi, det var även mörkt och kyligt då jag stannade cykeln och ropade åt Patrik att stanna. Jag såg en skogsdunge en bit ut på en äng som kunde vara en lämplig plats för natten. Att cykla de sista 6-7 km utan energi och i detta mörker var jag inte sugen på och fick Patrik på likasinnade tankar. Snart så släpade vi på våra cyklar, ja inte rullade hjulen så bra på den åker vi gick över tills vi kom till ett stort dike. Vi stod där och kollade på varandra, jag funderade över hur vi skulle ta oss över medan Patrik övertalade mig till att åter ta oss till vägen och sedan till Bekoji. Vi stod vid vägkanten och en bil kom, en pickup… Tomt flak, så perfekt skulle det vara tänkte jag och drömde mig bort någon sekund. Helt plötsligt hade den stannat fem meter famför oss för att sedan backa tillbaka för att kolla om allt var okej med oss. Snart var vi i Bekoji och hur vi tog oss de sista kilometrarna kan ni säkert lista ut, väl på ett hotell lagade vi till lite pasta, tomatsås och tonfisk vilket hade blivit en klassiker i menyn. Därefter fanns det bara en sak till på schemat, sova!
Efter en natt med dålig sömn då någon hade knackat på dörren ett flertal gånger under den tidiga morgonen så åt vi en sen frukost. Klockan hade redan blivit 12 när vi rullade ut från staden. Jag kände mig krasslig, magen bubblade lite och jag kände mig lite illamående. Vi fortsatte dock sakta uppför den långa backen som slingrade sig upp bland kullarna. Det gick inte snabbare än 6-7 km/h vilket var allt för sakta för alla dessa kvarvarande kilometerna till nästa stad. Efter någon mil så stannade vi och åt lite kex samt att få tillbaka lite krafter. Efter ytterligare en halvmil så rullade det på bättre, småstenen sprutade åt sidan där vi cyklade. Illamåendet började försvinna och energin tog över, i en nedförsbacke kom jag upp i 46 km/h på grusväg. Bitvis så var vägen fin då de höll på att bygga en ny längs den vägen vi cyklade. Vissa delar var dock gropiga så att jag trodde att cykelns samtliga skruvar skulle flyga ut från sina gängor. Vi tog ett par kortare stopp längs vägen för att knapra i oss ett par kex var och surpla i oss lite vatten. Snart såg vi Dodola, dagens mål. Innan vi var framme återstod det ett par ordentligt skakiga kilometrar. Vi rullade in i staden och fann snart ett hotell.
Vi bestämde oss för att stanna i Dodola en natt extra och köra lite enkel trekking på kullarna öster om stan. Vi började med en frukost för att sedan börja gå ut från staden. Cyklarna lämnade vi på hotellet för att bara ta med en ryggsäck med lite mat och vatten samt ett kök för att laga mat. Snart var vi ute bland åkermarkerna för att sedan möta trädlinjen där vi tog en paus. Vi gick mellan träd och buskar tills vi fann en härlig glänta som vi stannade vid. Patrik klättrade upp i ett träd medan jag samlade ihop lite kvistar till en eld. Stillheten och naturen påminde om en härlig vårdag i Sverige. Elden och den norska frystorkade maten som Patrik haft med sig påminde av en vandringstur. Vi båda kunde inte annat än att njuta av de timmar vi spenderade i gläntan.
Vi fortsatte vår färd genom Etiopien morgonen därpå. Målet var Awasa, södra Etiopiens största stad vilket borde gå smidigt då höjdskillnaden är 900 meter lägre. Dock så blev det inte så enkelt och smidigt som vi hade trott. De första 50 km blev upp och ner bland alla kullar. Vi hade kommit upp på ca 2700 meters höjd jämfört med de 2500 meter Dodola ligger på. Efter detta så rullade det mest nedför vilket kan tänkas vara lätt vilket det normalt även är. Dock måste barnen i Etiopien läggas in i beräkningen vilket gör allt mer komplicerat vilket ni snart kommer att förstå. Dagen flöt ihop och hur landskapet såg ut kan jag inte riktigt minnas. Ett flertal gånger hoppade jag av cykeln för att skälla ut ungar som bland annat kastat sten, skrikit eller kanske viftat med en käpp, mitt tålamod var slut. När jag kollar tillbaka på tidigare resor i tex Indien så känns dessa barn av en annan kaliber, ett stort steg till det sämre vilket känns tråkigt. Fick bl a en liten grästova i huvudet, hörde en massa sten slå i marken bakom mig samt att en hel del viftade med påkar med och utan metallsaker mot mig. I vissa fall bara ett par decimeter från mig vilket inte kändes något vidare. I en längre nedförsbacke cyklade jag efter Patrik, men även om det endast var ca 50 meter fram till honom så varken såg eller hörde jag honom när han höll på att köra in i en gubbe som bara stod kvar mitt i vägen trots att han både skrek och använde sin ringklocka. Efter 105 km cykling av värsta psykiska tortyren var vi äntligen framme i Awasa utan några fysiska skador, beslöt vi oss snabbt för att stanna kvar där i ett par dagar. Denna dag hade varit den värsta jag varit med om hitills.
Efter några vilodagar i Awasa var vi åter ute på vägarna. Färden söderut blev inte som tänkt utan hård med många backar stenkastning och psykisk nedbrytning. Fick min första sten i ryggen, en spottloska i ansiktet och nu var måttet rågat. Min reslust var borta och jag såg endast en tomhet framför mig. Jag frågade mig flera gånger vad jag gjorde i detta förlorade land, var det värt den psykiska och mentala nedbrytningen? Jag var helt slutkörd och ville bara bort från landet med den mest ogästvänliga befolkningen jag mött på under alla mina resor. Tankar om bussar kom upp i mitt huvud under cyklingen, kanske skulle det vara värt trots besväret med att ha cyklar på buss?
När vi väl ankom till Dila efter ca 90 km cykling i alla dessa otaliga backar var vi båda slutkörda och fann snabbt ett hotell. Vi beställde snabbt in två portioner spagetti med tomatsås vardera för att mätta våra tomma magar samt för att få i oss lite energi. Efter en härlig kall dusch gick jag ut och träffade ett par voluntärer som vi senare åt middag med på hotellet. Diskussionerna slank in på Etiopien ideligen och mest hur folket beter sig vilket satt sina spår i mig av alla dessa cyklade kilometrar i detta land. Vi bestämde att övernatta en extra natt i Dila för att sedan se hur vi skulle ta oss söderut. Med den energi som dessa volontärer gav oss var jag pigg och sugen att fortsätta att cykla, att ta bussen ut från landet försvann likt rök från en eld. Vi bestämde oss dock för att ta en dag i taget till vi var vid gränsen. Dagen som gick hade även sin bitterhet genom att tappa bort eller bli bestulen på min plånbok. Förlusten blev dock bara någon femhundring vilket inte var något att gråta blod för allt för länge.
Med ny energi och hopp om ett trevligt bemötande gav vi oss iväg på cyklarna. Det skulle visa sig att bli en dag med mycket svett, hårt trampande och många leenden. Medelhastigheten låg på 14,3 km/h vilket inte är fy skam då höjdskillnaden mellan Dila och Fiseha Genet ligger på ca 700 meter plus. Det var en kuperad terräng, men även om backarna var många så gick det lätt beroende på att Etiopierna helt plötsligt var otroligt vänliga och trevliga. Hade vi cyklat över en gräns eller något undrade vi båda. Att cykla till Dila var likt en mardröm och från Dila mer likt en dröm på blomstrande ängar. Dock skall sägas att den sista backen tog musten ur oss, en backe som steg 700 meter på ca tre km vilket blev en tuff utmaning. Väl uppe blev det en sen lunch för att sedan ta in på ett hotell vilket var tur efteråt då det började åska och hagla.
Följande dag tog vi en minibuss till Agere Selam för att sedan ta en buss Moyale och gränsen. Vi var så pass trötta på den psykiska mobbingen längs vägen där vi cyklade samt att vi ville komma fram till Nairobi för lite annan kost då vi lite lätt hade tröttnat på maten vi åt i Etiopien.
Vi passerade gränsen till Kenya snabbt och smidigt. På gränsstationen i Kenya mötte vi en Belgisk cyklist som var på väg norrut samt ett Dansk-Engelskt par som backpackade söderut vilka vi tog följe med dagen därpå. Sittandes på 100-kilos ärtsäckar skumpade vi framåt på den otroligt dåliga grusvägen. Timmarna gick och sakta men säkert gjorde vi kilometer efter kilometer på lastbilsflaket. Halvvägs gick den dock sönder. Genom Afrikansk list och teknik fixade de till fjädringen med en machete, en stubbe och lite rep. Vi rullade nu åter framåt och efter drygt en tolv timmars färd på en gräsligt dålig grusväg var vi framme i Marsabit. Våra kroppar skrek av viljan av att hoppa av vilket vi snabbt gjorde trots mörkret och att vi betalt för hela vägen till Isolio, ett beslut vi dyrt fick betala för visade det sig senare. Jag kände mig helt mör i kroppen efter de 250 skumpande kilometrarna. Som ni säkert redan räknat ut genom lite enkel matematik så gick inte lastbilen mer än drygt 20 km/h.
Efter två nätter i Marsabit fick vi för oss att ta en landcruiser vilket skulle visa sig vara ett stort misstag. Enligt ägaren så skulle trippen ta ca tre timmar vilket innebär det dubbla i afrikansk tidmätning. I och med att Patrik och jag hade våra cyklar med oss fick vi de sämsta plasterna då vi inte kunde slänga oss in i flaket vilket alla andra gjorde. Efter att bundit fast våra cyklar vid sidorna av landcrusiern tog vi våra platser, eller snarare halva platser. Jag satt med ena skinkan på sätet och andra halvan utanför med en hård metallkant vilket i normala förhållanden inte är så värst bekvämt. Dock så ska det sägas att det var ett 20 mils helvete på skumpande grusvägar med kass buk och illamående. Det var troligtvis den värsta åkturen i mitt liv trots alla de gånger på bussar och andra färdmedel de senaste åren på resande fot i diverse länder. Väl framme i Isolio kände jag mig som en slagsäck på ett gym dvs ordentligt mörbultad.
Efter denna mardrömsresa kunde vi inte annat än at stanna i Isiolo vare sig vi ville eller ej. Kroppen sa nej till mer transportmedel, sängen var det enda som lockade förutom mat då. Vi var trötta, hungriga och hade ont i våra kroppar. Vi träffade på en annan svensk medan vi åt lite mat som hade tänkt spendera sina sista tio dagar med att ta sig till Addis, men fick rätt snabbt nya idéer efter våra lättsamma historier om vägen till gränsen samt om Etiopien. Han följde med oss till Nairobi där vi skulle ta ett stopp. Patrik flyger till Zanzibar medan jag tar natttåget till Mombasa innan vi ska klättra upp på en av mt Kenyas toppar.
//Danne
7 Comments
Med cykel på fyra hjul…
March 6, 2010 by Daniel Peterson, under Africa 2010.
Vi lämnade Khartoum lite småsura båda två, det hade inte gått den väg som vi velat. Patriks cykel var fortfarande sönder och navet fortfarande kvar i Sverige. Vi fick ta bussen till Etiopien och Addis Abeba vilket inte var den mest bekväma färd. Att ta buss normalt kan vara okej även om det inte är kul, men om du har en cykel och fem väskor att ta med dig så är det inte lika smidigt. Det blir snarare likt en mardröm att ta sig fram, ingen frihet som vid cyklandet.
Vi ledde ut cyklarna från seglingsklubben där vi stannade vid gatan. Tidigare hade vi fått veta vart vi skulle ta bussen ifrån. I och med att Patrik bara kunde gå med sin cykel så tänkte vi lifta eller betala någon som kunde ta oss dit. Att lifta med två cyklar är något som ni säkert själva inser inte så lätt, men till slut så träffar vi en äldre man som kör en äldre pickup med tak som stannar till, tyvärr så hinner han inte köra oss men lovar att försöka ringa en vän med pickup som kan köra oss. Efter en stund till svänger en pickup in till vägkanten, vi lastar upp allt på flaket och snart är vi på väg. När vi väl kommer fram betalar vi honom och lastar av cyklarna, vi får hjälp av en Sudanes att finna rätt buss. Dock är den redan fullpackad och vi får erbjudandet att ha cyklarna inne i bussen om vi löser ytterligare en biljett var vilket vi gör. Snart är vi ombord och rullar söderut mot gränsen Etiopien, dock i en buss vilket vi både surade över. Bussen var av en äldre typ men ändå blev resan betydligt bekvämare än med den fina bussen från Port Sudan. Väl framme så var det åter dags för pappersexersis, kontor efter kontor för att kunna lämna landet. När vi väl gått igenom allt så fastnade vi hos ett par gränspoliser dock, de ville att vi skulle tillbaka och genomsöka vår packning vilket vi inte ville och spelade dumma då vi redan fått den stämpeln. Vi fortsatte över och var nu i Etiopiens gränsstad Metema där vi övernattade och drack vår första lagliga öl på ett bra tag. Den slank ner lätt och vi båda kände av alkoholen vilket nästan kändes pinsamt. Både mat och husrum kändes dyrt i denna gränsstad, men snart var vi iväg därifrån. Vi åkte med en minibuss till Gonder. Cyklarna fäste vi på minibussens takräcke och band fast dem så gott vi kunde. Färden gick mest på asfalterade vägar som ofta slingrade sig uppför eller nedför bergen. Det kändes som om tiden stod stilla i den trånga minibussen. När vi väl anlände till Gonder så valde vi att hoppa på en ny minibuss till nästkommande stad, Bahir Dar. Mardrömmen var ännu inte över, vi band fast cyklarna på den andra minibussen och trängde oss in. Trångt, varmt och obekvämt var det och när jag insåg hur chaffören körde så kom en pirrande nervös känsla om hur min cykel skulle klara denna resa. Han gasade på både raksträckor som svängar så jag nästan trodde att cyklarna skulle flyga all världens väg över klippkanterna. Efter en ca åtta timmar var vi äntligen framme. Vi lastade av cyklarna och pustade ut efter en lång dag i minibussar.
Det kryllade av folk runt oss likt en sockerbit i en myrstack. Vi fäste metodiskt våra packväskor på cyklarna och begav oss från busstationen och fick sällskap av ett par killar som ville visa oss till ett hotell vilket vi gick med på efter lite tvekan. Vi var i Barhir Dar som ligger vid Lake Tanas södra udde. Vi kom till slut till ett hotell med ett bra pris och ledde in cyklarna i våra rum. Vi beställde ett par öl som svalkade våra torra halsar och vi njöt så länge ölen varade. Även magen knorrade, vi hade inte fått i oss mer än lite kex och en brödbit på hela dagen och vi båda behövde ett skrovmål. Tillsammans med grabbarna från busstation begav vi oss till en restuarang och beställde krubb. Priserna i menyn var behagliga och vi bjöd grabbarna på lite mat och en öl. Under dagen som gick ringde Patrik Svenska Ambassaden för att försöka utnyttja deras adress för eget bruk vilket gick bra enligt den killen som svarade med dålig engelska enligt Patrik. Patrik mailade sin cykelbutik hemma i Sverige för att de sedan kunde skicka paketet med DHL. Även ett mail gick till ambassadens mail med information om paketet. Jag kände mig trött och bestämde mig för att gå tillbaka till hotellet och sova medan Patrik följde med grabbarna för att gå ut på en pub.
Dagen därpå återvände vi till internetcafet för att kolla mallen och om det var några nyheter angående navet. En av de på Svenska Ambassaden hade svarat på Patriks mail och verkade inte lika munter och undrade vem som gett honom lov att låta ambassaden agera postkontor. Ingen direkt vilja att ha god ton var det i mailet. Paketet skulle förvaras i vaktposten skrev hon lite vresigt. Paketet var dock på väg och vi gladare än nånsin. Resten av dagen promenerar vi runt i stan, besöker sjön för att sedan dra oss tillbaka till hotellet. Min mage mådde lite sådär och jag stannade på hotellet medan Patrik gav sig ut. Mörkret kom och det fanns ingen ström då hela stan blev mörk. Efter några timmar knackade Patrik på dörren och vi begav oss ut för att äta något för att sedan se lite lokal dans i en bar. Med detta avslutade jag kvällen.
Knack knack… Knack knack… Knack knack… Klockan var bara halv fyra och det knackade på dörren. Bussen skulle hämta upp oss vid halv fem, så jag undrade varför i }%*~$<£¥# de knackade redan och drog täcket över huvudet. Vid klockan fyra knackade någon igen och jag upp med ett trött irriterande humör. Efter att ha packat ihop allt och kört ut allt utanför kom minibussen som vi packade upp cyklarna på. Patrik hoppade upp på taket och surrade fast cyklarna ordentligt. Vi hoppade sedan in i den trånga bussen med dess extremt hårda säten. Att sova var det knappast lönt att försöka då benen knappt fick plats, sätet kändes betydligt obekvämare än att sitta på cykelsadeln vilket inte var det bästa efter ca fyra timmars sömn. Sakta rullade bussen ut från staden och snart blev det ljusare. Jag somnade till korta stunder, men det var omöjligt att finna en tillräckligt bra ställning för att kunna somna. Illamåendet var ett faktum och viljan att cykla var stor trots alla stora folksamlingar i byarna och de historier jag läst om. Stenkastande barn som tigger kändes nästan bättre än att sitta i detta fängelse i plåt med noll benutrymme. Kollade titt som tätt på klockan, vi hade suttit fast likt sardiner i burk i ca fem timmar och vi stannade vid ett hotell. Det var lunchpaus, sex timmar total restid??? Afrikansk tid = tiden gånger två??? ja det kan man fundera på då vi bara var halvvägs, resten av tiden gick sakta. Timmarna gick lika sakta som varje kilometer då bussen rullade fram sakta både upp- och nedför bergen. Efter drygt 12 timmar såg vi Addis Abeba och en väg som slingrade sig nedåt likt en orm och snart var vi framme vid busstationen till vår glädje. Vi fick ner cyklarna från bussen och packade på väskorna på cyklarna, vi var trötta, hungriga och ville bara till en skön säng.
Vi rullade ut från busstationen och gick söderut för att leta efter något billigare hotell. Vi ledde cyklarna nedför en backe för att till slut svänga av mot ett hotell enligt kartan. Molnen såg oroväckande åskaktiga ut och vi traskade på. Hotellet var allt för dyrt för vår magra budget samtidigt som de första dopparna kom på oss. Vi kollade åter på gatan och tog beslutet att gå till ett annat hotell en bra bit därifrån, det regnade ändå inte så värst mycket än så länge… Snart ökade regnet och vi hörde Tors hammare slå så att det blixtrade rätt ovanför oss på himlavalvet. Regnet vräkte ner där vi gick, vi korsade floder med vatten för att ta oss framåt. Folk kollade nyfiket på oss där de stod under tak torra som fnuske medan vi inte hade en torr fläck på våra bleka kroppar. Regnet ökade i takt för var sekund som gick, vi ville bara komma fram. Till slut fann vi gatan vi sökte, vi knackade på en port och en man öppnade. Droppande av vatten rullade vi in cyklarna på hotellet efter denna hårda trek genom otaliga starka gatufloder. Vi var i säkerhet från åskan och regnet med ack så blöta.
Efter att ha fått på oss lite värma torra kläder tog vi oss till en restuarang som hette Stockholm för middag, väl där fick vi lite tips från ägaren samt god mat till våra skrikande tomma magar. Väl klara ville jag bara tillbaka för att få den sömn som minibussen vägrade ge mig. Dagarna som gick fortskred snabbt, vi fann en verkstad som svetsade ihop Patrik cykel. Bakgaffeln borde fungera bättre nu än vad den gjorde ur fabrik komiskt nog. Efter detta hämtade vi paketet från DHL på Svenska Ambassaden och bytte ut navet på Patriks bakre hjul hos en cykelhandlare där jag även köpte nya grepp till mitt styre som gått sönder på en av de otaliga bussresorna vi varit tvungna att utstå. Vi var nu redo att börja cykla igen, lämna bussarna åt det förflutna. Vi planerade att åter vara i sadeln på imorgon söndag vilket var något vi båda längtat till. Att få känna på den ökända Etiopiska landsbygden på cykel gav oss både en kick och en vag rädsla vad som skulle komma.
Att känna sig låst att ta bussar när man har en cykel som fungerar är otroligt påfrestande psykiskt, men att lämna en vän i nöd. En nöd då cykeln är ur drift och motgångarna är så stora att man kanske avbryter en resa är inte rätt. Att resa, oberoende ressätt är att ta det som det kommer, ta itu med problemen och lösa dem på bästa sätt. Tyvärr tog detta problem ca tre veckor med en hel del frusterande mailtrafik. Vi båda hade hoppats på att det hela skulle gå fortare, men slutade med att vi satt på bussar i en halv evighet. Det hela kalaset slutade på drygt 60 timmars bussresande och en herrans massa kilometrar med cykeln inne i bussen alternativt på taket. Tre veckor som jag sent glömmer, men samtidigt som jag inte minns så många detaljer då dagarna flyter ihop. Minnena från de förskräckliga ögonblick där cykeln lastas på och av minns jag dock klart, tankarna som kom om cykeln skulle överleva bussarna eller ej osv. Om jag ska summera de sista tre veckorna så bör man undvika bussar allmänt och särkilt med en cykel i bagaget då det både blir dyrt och psykist påfrestande samtidigt som det kryper i kroppen då man vill ut från plåtburken på fyra eller mer hjul.
Tyvärr blir det inga foton i detta inlägg då internet här i Etiopien är allt för dåligt, lägger istället upp dem när jag är på plats i Nairobi och meddelar detta genom twitter.
För att få en annan synvinkel på de senaste veckorna så kan du läsa Patriks blogg.
7 Comments
Strandsatt i Khartoum…
February 21, 2010 by Daniel Peterson, under Africa 2010.
Vi ankom till Khartoum med buss då Patriks hade behov av en större reparation. Navet på bakhjulet hade gett upp utanför Delgo och vi hoppades på en enkel lösning i Khartoum.
Efter att ha skruvat isär bakre navet på Patriks cykel insåg vi att den enda lösningen var att köpa ett nytt nav. Ett nytt problem uppstod nu, navet var av en ovanligare typ som inte fanns att få tag på. Efter några dagars mailkonversation och besök på det lokala DHL-kontor så skulle skeppshult beställa navet till Khartoum. Efter några dagar kom även Adam fram efter några dagars hård cykling som tagit musten ur honom och tog ett uppehåll. På fredagkvällen fick Patrik ytterligare ett mail, skeppshult ville ha en adress och DHL-kontoret dög helt plötsligt inte. Patrik mailade iväg seglingsklubbens adress och vi båda hoppades på att de kunde skicka navet redan dagen därpå dvs på lördagen. Vi båda kände oss strandsatta, men gjorde allt för att hålla uppe humöret.
Vi testade allt från pizza till hamburgare i huvudstaden men maten var inte den bästa vi ätit. En dag på väg tillbaka efter en lunch såg vi en restuarang som såg mer västerländsk ut. Vi gick in och fick med oss en meny, hade vi funnit ett guldställe tros? Senare på kvällen gick vi dit med ett Swiss par. Maten var god, men servisen kan man diskutera. Patrik fick fel mat och Adams tallrik glömde de gå ut med och fick värma maten igen.
Dagen därpå åkte vi med några overlanders vi lärt känna på färjan från Aswan på Nuba wresling. Efter att ha följt dagens matcher fick Patrik och Adam för sig att de ville ge sig in i en egen kamp. De båda gick till ringens mitt och började härma deras dans och snabbt samlades det folk runt om dem, det blev omtyckt kamp som Patrik vann och försvarde den svenska stoltheten. De båda lyftes upp av flera Sudanier som gick runt med dem en stund innan vi tog farväl och åkte tillbaka till seglingsklubben. Vi alla gick snart till restuarangen vi dagen innan besökt för middag och en musiktävling av något slag. Trots den dåliga servicen så hade de god mat. Ett norskt band var på besök och rockade loss, men i övrigt så lät det lite sisådär. Tror att även melodifestivalen eller dansbandskampen skulle slå detta med hästlängder vilket säger mycket.
Dagen därpå bestämde vi oss för att lifta till Port Sudan, ca 800 km. Vi lämnade våra cyklar och en större del av vår utrustning på seglingsklubben för att resa lätt. Vi fick lift rätt snabbt, redan efter ca 100 meter på en bro över den Blå Nilen. Vi fick åka till busstationen med denna killen för att ta oss vidare med ett par andra bilar till utkanten av Khartoum. Efter en stund fick vi lift med en långtradare som tog oss till en stad som heter Atbara som ligger ca 300 km från Khartoum. Vi tog in på ett hotell och gick runt på stadens gator under kvällen efter en välbehövd dusch. Dagen därpå tog vi oss med en tuktuk till motorvägen till Port Sudan, efter En stund stannade en lastbil med en skön Sudanesisk chafför runt 25 år. Han tog oss österut mot röda havet. Vi stannade ett par gånger för att vila samt äta lunch vilket han bjöd oss på. En gång råkade han svänga ut för långt i mitten och en mötande lastbil for snabbt förbi nära oss och vi tre kollade på varandra något chockade. Mot slutet så var vägen avstängd och han svängde av till den gamla som slingrade sig mellan bergen. 
Han ökade även farten och vi svängde fram och tillbaka och lyfte nästan när det var någon mindre kulle kändes det som. Vi var något nervösa tills vi åter kom ut på den nya vägen och pustade ut. Vi blev stoppade vid en checkpoint där de ville ha pengar av oss vilket vi misstyckte, Adam gick till poliserna och sa “nono” vilket de snart accepterade. Han stannade utanför sitt bolags kontor där vi hoppade av och tackade för oss för att sedan ta en buss in till stan.
Efter att letat efter hotell ett bra tag fann vi ett billigt för ca 15 kr. Vi checkade in och tvättade oss rena för att sedan leta reda pån smaskig måltid då vi endast fått i oss en liten lunch. Vi tog oss snart till en liten uteservering vid hamnen där vi åt en kycklingburgare var innan sängen kallade, nja den var inte så härlig som jag hade hoppats på visade det sig. Uttrycket “man får vad man betalar för” visade sig stämma rätt bra med det hotell vi funnit för natten. Myggorna som flög runt i rummet samt den kladdiga värmen gjorde att vi alla tre fick en värdelös natt med allt för lite sömn. Vaknade upp flera gånger helt kladdig av värmen och kliande myggbett. Kändes nästan som om det fanns bedbugs i sängen. Alla tre hade samma åsikt på morgonen därpå, ett nytt hotell!
Morgonen därpå gick jag in i en av duscharna med kallvatten, spolade mig ren och vaknade till från tröttheten. Både Adam och Patrik såg trötta ut, men efter en stund var vi alla tre uppe på benen och ville lämna stället. Vi tog med oss vår packning för att sedan leta upp ett nytt hotell, stannade till vid ett växlingskontor då mina Sudanesiska pund var mer eller mindre slut och fick sedan en vägvisare med mig som visade oss vägen till en gata med ett flertal hotell på. Vi gick in i ett par stycken som var fullbokade för att till slut finna ett med både AC och TV i. Dock så tyckte vi att priset på ca 60 kr/person var lite saftigt och fortsatte leta. Vi gick runt på marknaden för att inte finna några mer hotell och beslöt oss för att gå tillbaka och ta rummet.
Vi tog en taxi till en pir där vi kunde hoppa i havet, väl där träffar vi Ibrahim vilket visar sig vara en hyvens kille som vi bestämmer för att möta upp senare. Vi badar en stund innan vi åker tillbaka till hotellet för att vila från solen som steker på. Patrik ringer sedan Ibrahim och vi möter sedan upp honom och en annan Sudanes på enklare restuarang. Vi äter en burgare var för att sedan gå till hamnen där vi röker vattenpipa och diskutera lite av varje. Hans vänner dyker snart upp och vi promenerar iväg. De frågar oss om vi vill smaka på lokal sprit (hembränt då alkohol är förbjudet i Sudan) vilket vi tackar ja till. Vi hoppar senare in i en bil som tar oss till en isfabrik där en av hans vänner bor i ett inrett rum. Vi slår oss ner, blir bjudna på en shot var vilket får räcka för min del. Vi stannar där en stund innan vi tar oss tillbaka till hotellet genom att Adam testkör deras bil.
Morgonen därpå bestämmer Adam sig för att lifta tillbaka till Khartoum medan Patrik och jag vill stanna kvar ytterligare en dag för lite bad. Vi möter upp Ibrahim på samma restuarang som föregående dag på eftermiddagen, följer oss till ett internetcafe för att sedan gå till vårt hotell där vi fastnar ett tag. Han bjuder med oss till en fest ikväll igen vilket jag tackar nej till då vi ska upp vid fem, men Patrik följer med honom och kommer hem runt midnatt.
Klockan ringde tidigt på morgonen, det var dags att ta oss till bussen. När vi packat klart allt så knackar det på dörren, en av Ibrahims kompisar står utanför något onykter och väntar på oss. Snart så dyker även Ibrahim och ett par andra av hans vänner upp och kör oss till bussen. Vi tackar för oss och hoppar på bussen. Bussturen på ca 800km tar en evighet känndes det som, blev yr och trött de sista timmarna vilket säkert berodde på att jag bränt ryggen dagen innan när vi badade i någon timma. Att Patriks nav inte skickats av olika anledningar. DHL hade ingen upphämtning vid skeppshults lager skrev de och ville inte köra de tio milen till Jönköping vilket kan vara förståligt, men komma på detta efter 1,5 vecka känns lite surt då vi sitter fast i Sudan. Vi rullade på ett par timmar till innan vi kom till Khartoum runt 19 på kvällen. Vi var båda sega och ville till seglingsklubben och tog en taxi. Väl på plats mött vi Adam som hade väntat in oss för middag då han skulle cykla vidare dagen därpå. Efter lite diskuterande så bestämde Patrik att han skulle låta en vän flyga ner till Addis Ababa, huvudstaden i Etiopien med navet och vi tar bussen söderut imorgon lördag.
Lite tråkigt när delar går sönder så att man blir strandsatt, men man får göra det bästa av situationen. Det tråkiga med denna händelse är att det tog över en och en halv vecka för Skeppshult att veta att de inte kunde skicka med DHL. Att en cykel från dem bara håller 500 km känns lite tråkigt även om man kan ha otur på vägen såklart. Dock kan man tycka att de kunde vara mer måna om deras egna varumärket.
// Daniel
For att fa ett annat perspektiv pa handelserna kan ni surfa in pa: http://pattepk.com och lasa Patriks blogg.
7 Comments
Öken, punkteringar och hetta på vägen till Khartoum
February 17, 2010 by Daniel Peterson, under Africa 2010.
Dagarna försvann in Aswan, jag fick mitt visum till Sudan och snart befann jag mig på färjan, dock så gick inte denna korta tripp så lätt som man kan tro.
Patrik anlände och satte ihop sin cykel för att vid dagen därpå packade ihop allt för att flytta till ett annat hotell. Där träffade vi på ett tyskt par som cyklat från Kapstaden och norrrut som vi fick lite tips av och umgicks med dessa en stund. Vi träffade även en annan cyklist, Adam som är från England och cyklat från London och även han är på väg ner till Kapstaden. Vi hjälpte Adam att fixa hans nya bakhjul han fått ner till Aswan med hjälp av en tjejkompis som tagit flyget ner. Fick även visumet snabbt och enkelt från den Sudanska konsulatet på söndagen för att sedan köpa biljetter till färjan. Vi mötte även några andra overlanders som skulle köra söderut efter båtturen till Sudan.
Hit hade allt rullat på smärtfritt ända från Kairo förutom min förkylning och alla poliser då. Nu är det så att resa utan problem lätt blir lite långtråkigt och samma sak att cykla utan att få tex punktering. Som sagt så tog jagfölje med Adam och Patrik mot färjan, vi trampade på ca 8 km för att sedan få en oväntad vila, Patrik hade fått punktering! Han pumpade upp däcket då det borde varit ca 12 km till färjan för att laga däcket där, men redan efter några kilometer då vi även inser att vi cyklat fel får han byta ut sin slang. Adam cyklar vidare mot färjan för att komma i tid och för att meddela att vi blir lite sena. När vi väl bytt slang och pumpat upp däcket rullar vi mot färjan, vi frågar efter vägen och till slut så börjar vi cykla uppför, ja en uppförsbacke som aldrig verkar ta slut. Skulle kunna jämföra den med Göteborgsbacken i Jönköping vilket är en utmaning i sig. Väl uppe så rullar vi neråt för att snart komma in i en by, jag cyklar först och Patrik ett tiotal meter bakom mig då jag plötsligt hör ett skrik och en mängd svordomar, Patrik har fått en sten i ryggen. Tankarna gick direkt till det ökända landet i söder som vi båda hört många historier ifrån. Allt ifrån vackert berglandskap till stenkastande ungar vilket tär på humöret en aning. Vi cyklade vidare utan att stanna, svängde ner mot vattnet där vi trodde färjan låg. Som sagt att tror hjälper föga om man är vilse vilket vi nu åter var. Vi var nere vid en stor damm eller vattenkraftverk och suckade. Cyklade upp mot en bro och frågade polisen som pekade snett neråt mot färjan. Vi såg färjan, krafterna kom snabbt tillbaka och vi rullade neråt.
Nu var det dags för det klassiska pappersarbetet vilket jag avskyr mest av allt inom resandet, men som är ett ont måste. Vi ledde cyklarna till en säkerhetskontroll där de skull scanna alla väskor, när de fick syn på Patriks kniv så frågade de honom om han var en terrorist vilket var ett svepskäl för att tigga till sig kniven vilket de lyckades att göra. Nästa kontroll var biljetterna som de tog, däreftter missade vi kontrollen där vi skulle få nya som vi märkte en stund senare väl inne vid passkontrollen. Gick tillbaka efter lite skämtande med polisen och fick våra biljetter och passen stämplade. Äntligen var vi vid färjan, men vi ska inte gå händelserna i förväg då Patrik nu hade fått en ny punktering, denna gång på bakhjulet. Två punkteringar påse första 32 km måste ändå vara rekord eller? Åter igen pumpade Patrik upp sitt däck och rullade ner cykeln de sista metrarna, lyfte ombord dem på färjan och fick upp dem på översta däck där Adam hittat plats för sitt hubba hubba tält. Jag satte fast min cykel mot relingen medan Patrik satte den upp och ner för att senare kunna meka med den.
Färden genom Lake Nasser gick smärtfritt, vi åt lunch på färjan och snackade med diverse folk så som Egyptier, Sudanier och andra västerlänningar. När solen gått ner blåste vi upp våra thermarest och och kröp ner i våra varma sovsäckar. Där låg vi och kollade upp mot den sjärnklara himlen med alla tusentals sjärnor, hur vackert och fridfullt som helst. Natten gick och en evig väntan på att komma till Wadi Halfa i Sudan. Väl av båten efter allt organiserat kaos tog jag och Patrik följe med vår nyfunne vän Adam och cyklade till byn Wadi Halfa några kilometer söder om den sk hamnen som mer liknande en nergången rejälare brygga med en halvt söndrig pråm fastsatt vid sidan av den. Vi var snart inne i byn och fann snart de andra västerlänningarna som funnits på båten utanför ett enklare hotell, Adam gick in och kollade på rummen vilka var rätt enkla men helt klart helt okej för oss och priset för mindre än 3 dollar vardera. Jordstampat golv, fyra sängar och ett bord i mitten där vi slängde in all packning och startade ett av köken för att få i oss mat. Kontoret där vi skulle registrera oss hos hade stängt och vi bestämde oss för att ta det lugnt och fixa allt pappersarbete dagen därpå.
Vi steg upp och gick till en restuarang bakom hotellet och fann några av de andra västerlänningarna äta frukost, fick en del tips av dem angående all pappersexersis samt att klockan var +1 timme mer än Egypten, hölt plötsligt hade vi förlorat en timme vilket vi inte jublade över. Vi gick till myndighetsbyggnaden och påbörjade pappersexersisen vilket var betydligt krångligare än tex Rysslands. Gick från disk till disk, bytte även byggnad ett par gånger för att få en stämpel eller en signatur för att till slut vara klara efter någon timme, vi begav oss då till nästa myndighetshus för att få tillståndet att fota vilket gick betydligt snabbare och snart var vi tillbaka i hotellets säng för att vila ut solen, vi begav oss sedan iväg efter en god lunch och lämnade de vi lärt känna av de andra västerlänningarna bakom oss i Wadi Halfa.
Med mycket energi och ett stort sug på att starta cyklingen in i den stora öknen rullade ut på asfaltsvägen, vi kom dock bara ett par km innan en ny punktering för Patrik uppkom. Vi rullade cyklarna in bakom ett hus för att söka skydd i skuggan där vi snabbt bytte slang på Patriks framhjul för att sedan fortsätta färden söderut på ökenvägen. Vi trampade på och när vi nådde drygt fem km skrek Patrik till igen, “flat tyre, fuck!”. Vi rullade in cyklarna vid en husknut igen för att söka skydd i skuggan då vi inte hunnit utanför bebyggelsen för dessa punkteringar och dessa på framhjulet. Vi gick noga igenom fälgen och såg att fälgbandet inte låg perfekt på ett ställe och fixade till detta med lite tejp, vi skar även bort det röda band som Patrik envisats att ha på cykeln då vi ansåg att den förde med sig otur. Väl uppe på cyklarna tog Patrik täten, ingen punktering på ett par km, underbart! Patrik låg en bit framför medan Adam och jag samtalde medan vi cyklade då vi mötte en bil, helt plötsligt utan förvarning kommer en lastbil utan att vi hörde det bakom oss och passerar samtidigt som bilen, den snuddar vid min arm och vinddraget får mig att vingla till in in Adam och en krasch var ett faktum. Min ena fot fastnade i Adams framhjul vilket gav effekten att han flög av cykeln och ett par ekrar lossnade. Min fot klarade sig bra och Adam fick bara lite skrubbsår. Patrik hade inte sett detta så han var nu borta utom synhåll. Adam och jag hoppade nu upp på våra cyklar igen, men fick stanna efter ett par meter, Adams framhjul var vint och ur funktion och behövde lite reperation. Han lossade framhjulet och började byta ut en eker och försöka räta hjulet då Patrik rullar mot oss som ett frågetecken och undrade vad som hänt. Efter en stund beslutar vi oss för att Patrik och jag ska leta upp en lämplig plats att campa på och beger oss iväg. Hittar ett bra undangömt ställe någon kilometer bort där vi dumpar vår packning, jag cyklar tillbaka för att hjälpa Adam med han packning och ta honom till vår campingplats. Väl på plats fortsätter Adam att fixa sin cykel medan jag sätter upp tälten för att sedan påbörja matlagningen, spagetti, tonfisk och tomatsås tillsammans med lite bröd. Vi delade sedan på en ljummen öl som slank ner lätt. Vi hade nu cyklat hela 15 km med två punkteringar och en krasch vilket inte var den bästa start vi kunde önska oss i Sudan.
Vi gick upp någon timme efter soluppgången vilket senare visade sig vara en stort misstag. Adam fortsatte att skruva med och vi gav oss inte iväg förrän runt halv elva. Solen blev allt varmare där vi trampade fram på den relativt nya asfaltsvägen genom öknen. Efter drygt 30 km stannade vi och klunkade i oss vatten och disuterade vår situation. Vi kände oss redan matta av värmen, men ville lägga ytterligare ett par mil bakom oss, beslöt oss dock för att kolla runt efter lämpliga ställen att söka skydd från solen på medan vi cyklade. Efter dryga fem km trodde jag att jag såg i syne, jag såg stora dräneringsrör som gick under vägen och ropade på Patrik och Adam att stanna för att sekunden senare peka på rören. Vi rullade fram dit, gick ner och undersökte platsen. Kyla!!! Det var svalt i de tre rören med en diameter på ca en meter, vi alla tre tänkte på samma sak dvs siesta!
Vi lagade till lite pasta och tonfisk i vanlig ordning för att hälla på lite smaskig tomatsås. Vi rörde ihop allt och satte oss sedan i skuggan och slevade i oss allt från samma gryta. För att krydda till det lilla extra tog jag fram en paprika och en halv morot som vi delade på. Efter att jag vilat en stund gick jag upp till min cykel för att hämta min solcellsladdare, helt plötsligt såg jag tre bilar på vägen. En grön, en gul och en röd… Våra vänner från färjan med overlandersbilar körde mot mig och saktade in. Trodde först att jag såg i syne, men det var sant. De klev ut med stora smile och jag ropade på Adam och Patrik att komma ut. De stannade medan vi packade ihop vår utrustning och gav oss påfyllning av vårt vatten vilket vi var tacksamma för i värmen. Under stoppet de gjorde spelade de go hög musik vilket höjde stämningen en aning. 
När vi väl va klara så tackade vi dem och de åkte. Strax därefter fortsatte vi att cykla och klockan var då drygt fyra på eftermiddagen. Solen hade lagt sig en aning, men värmen var ändå påtaglig så vi var tvungna att stanna efter en och en halv timme i skuggan av ett berg. Kände att huvudvärken började komma vilket Patrik också gjorde så vi tog ett par resorb och drack en hel del vatten innan vi fortsatte efter någon timmes vila. Vi cyklade sedan in i solnedgången och mörkret kom sakta. Efter att ha cyklat ca 85 km kom vi fram till byn Ber där vi åt bruna bönor och bröd tillsammans med en pepsi var. Bruna bönor är något jag aldrig gillat, men denna måltid var behövlig. Minns tillbaka på när jag gjorde lumpen då man fick äta det man fick ute i fält, man behövde krafterna då som nu. Vi beslöt oss snart för att slå upp tälten där och övernatta. Väl inne i sovsäcken kändes det som om jag kokade inombords, svettades ordentligt i någon timme innan jag somnade och vaknade upp när solen sakta steg upp.
Vi packade snabbt ihop allt och gav oss iväg, stannade till efter några kilometer för en enkel frukost sedan fortsatte vi. Det kändes som om vi aldrig kom fram, de första 20 kilometrarna kändes som ett hårt spinningpass och vi stannade en stund för att pusta ut samt för lite vatten. Kände mig trött och seg i både skalle och kropp. Vi beslöt oss för att vi skulle cykla i vår egna takt och vi tryckte in våra hörlurar och trampade iväg, på nåt sätt så rullade kilometrarna iväg och snart hade vi cyklat drygt 60 km och var framme vid en by, glädjen var lika stor tröttheten. Vi skulle ta en lång paus så klockan var nämre tolv och solen i topp med sina otroligt varma strålar som brändes. Vi cyklade av asfaltsvägen och studsade fram genom byn tills vi kom fram till ett flertal män som satt och drack te.
Vi blev bjudna på te och bröd med bruna bönor i som var välbehövda efter all aktivitet. De bjöd även in oss för att vila och skydda oss från solen, vi fick en säng var vilket var underbart. Vi låg och vilade oss i ett par timmar innan vi lagade mat, pasta och tonfisk som vanligt förstås. Efter ytterligare någon timmes vila fortsatte vi att cykla till Abri där vi tog in på det enda hotellet som fanns i byn, ett rum med jordstampat golv, sängar som inte var de vackraste och elkablar hängandes löst in i kontakten, dock så var vi nöjda med det lilla och begav oss snart ner till Nilen för ett bad. Vi slängde oss i Nilens strömma vatten för att sedan tvätta oss rena, ett premiärdopp som var välbehövligt.det hade redan mörknat när vi började gå tillbaka till hotellet, lämnade snabbt av våra handukar för att sedan göra lite matinköp och äta en middag som bestog av egg, bröd och bruna bönor.
Morgonen därpå kom vi iväg lite sent och trampade på i gassande sol tills vi svängde in i en by efter ca 45 km där vi slog upp våra tält i skydd av ett träd. Barnen var nyfikna medan vi var trötta. Vi slummrade till en stund för att sedan laga lunch som vanligt, vi väntade ut värmen ett bra tag innan vi trampade vidare. Solen började gå ner och efter drygt 75 km totalt så var Patrik och jag ordentligt trötta, Adam hade funnit Coca Cola vilket han var övrlycklig för och köpte två var till oss. En energikick som behövdes skulle det visa sig. Med pannlampor började vi cykla mot Delgo som det skulle vara 28 km till, viker visade sig vara fel. Ibland så hade jag det svårt att veta om det gick uppför, nedför eller om det var plant, jag var helt slut! Efter att cyklat ca 115 km så var vi äntligen framme, dock fanns det inget hotell här och vi rullade in på polisstationen där vi fick slå upp våra tält och laga middag som bestod av nudlar för en gångs skull.
När jag la mig raklång på mitt liggunderlag kände jag tröttheten ut i fingertopparna, de senaste dagarna hade varit de tuffaste fysiskt i mitt liv tror jag. Hettan samt cyklingen tog både fysiskt och psykiskt. Tankarna föll lätt in på dem stora ökenfärden mellan Abu Dom och Khartoum, hur skulle denna etapp gå. En sträcka på 386 km utan byar vad jag kunde se på kartan, skulle få släpa med mig allt som behövdes för 3-4 dagar på cykeln. Minst 20 liter vatten räknade jag tyst för mig själv.
Vaknade upp innan solen gått upp för en längre cykeldag till Dongola, vi hann bara ett par km innan vi var uppe på asfaltsvägen där stora problem uppstår, Patriks cykel är i stort behov av lagas. Bakhjulet rullar knappt och vi börjar leta fel. Efter att ha lossat bakhjulet, tagit av kassetten bl a inser vi snabbt att detta inte lär bli fixat på plats och ser bara en utväg, lifta till Dongola. Innan vi börjar lifta så kommer de fyra polska cyklisterna som åkte med samma färja som oss. Först cyklade de polska killarna iväg och sedan Adam som vi skulle möta upp i Dongola. Efter en stunds liftande stannar en minibuss som är villiga att ta oss till Dongola, lokalt transportmedel. Vi tycker båda att det är lämpligt att ta bussen utan att veta den exakta kostnaden för kalaset. Vi sitter i plåtburken med cyklarna på taket och svettas. Efter ett par timmar så rullar vi in i staden, dock blev kalaset dyrare än vi trott. Det hela går på ca 200 sek totalt vilken vi betalar motvilligt samtidigt som det är skönt att komma fram och kunna fixa med cyklarna. Vi checkar in på ett billigt hotell för att sedan ta en tuktuk (liten taxi) till en myndighetsbyggnad för att regristrera oss.
Låg i sängen i Dongola och blickade både fram och tillbaka på resan. De dagar vi cyklat i Sudan har varit betydligt kämpigare än de i Egypten, viljan tog dock mig framåt, viljan att inte ge upp för tröttheten i kroppen. Framtiden ser lite annulunda ut än vad både jag och Patrik hade tänkt oss, det blir buss till Khartoun för att där försöka hitta reservdelar till hans cykel alternativt beställa dessa dit från Sverige. Under väntan funderar vi på att ta en buss till Port Sudan för lite dykning, kanske den bästa dykningen i röda havet vilket lockar oss då vi sparar in några dagar med buss nu. Hur det blir med dessa idéer lär vi märka inom snar framtid.
När morgonen sakta smög på oss packade vi ihop vår packning på cyklarna och sa hej då till Adam och begav oss till bussen. Vi lastade in allt i bagageutrymmet och snart satt vi på en buss till Khartoum. Känslan att åter sitta i en buss gav en återblick av mina gamla resor och varför jag bytt ut de fyra hjulen mot två. Känslan att vara instängd, inte kunna röra sig och att vara fast bakom en ruta kom snabbt. Fick även återblickar från de tidigare kilometrarna jag avlagt i Egypten och Sudan där dessa stora monstern dvs bussarna med AC, DVD och stora bekväma säten svept förbi mig medan jag cyklat. Nu satt jag åter där, men känslan av att åter sitta i cykelsadeln var stor. Bussen närmade sig den långa ökenvägen som gett mig olustiga tankar tidigare såg ut att vara enklare än den bilden jag haft i mitt huvud, 40 mil ren öken. Kartan hade inte varit riktigt ärlig mot oss då avstånden inte stämde till fullo. Detta berodde på att kartan visade den gamla grusvägen då vi cyklade på den nya sedan ett par månader asfaltsvägen som Kina har investerat och byggt i Sudan. Men i och med Patriks cykel såg vi inget annat val än att ta bussen vilket besparade oss några heta ökendagar.
När vi väl anlände till Khartoum ville de att vi skulle gå av vid första stoppet, vilket vi misstyckte. De hade redan dragit ut våra cyklar vilket resulterade i ett söndrig handtag på min cykel bl a. Väl inne med cyklarna hade en gubbe mage till att vilja ha 5 pund (ca 17 SEK) för att han lyft av och på cyklarna vilket vi inte betalade och idiotförklarade honom. Vi anlände sedan till slutdestination för bussen där vi gick av, visade mitt missnöje med att de hade haft sönder ena greppet för att sedan lasta på allt på cykeln. Målet nu var en camping vid den blå nilen. Vi började gå med cyklarna, frågade efter vägen vid ett flertal gånger. Vi gick i ca två timmar och minst 7 km när vi väl kom fram till The Blue Nile Sailing Club som vår camping hette. Patrik börjar genast skruva isär sin cykel och får hjälp av diverse andra killar som övernattar på campingen medan jag sätter upp tälten och fixar kall pepsi och en burgare var åt oss vilket vi senare smaskar i oss glupskt. Senare på kvällen spelar ett band på campingen vilket gav skön avkoppling för att sedan krypa in i tältet. Det var ändå rätt skönt att redan vara framme i Khartoum även om jag gärna ville cyklat den sista tuffa biten på ca 300 km (kartan visade fel märkte vi i bussen).
Dagen som går ägnar vi åt våra cyklar, rengör kedjor, kugghjul och smörjer dem. Patrik ägnar sin största del åt bakhjulet som inte fungerar på ett optimalt sätt, efter ett tag upptäcker han en spricka. Han får eventuellt byta ut hela hjulet vilket inte var en roande tanke. Cykeln måste göras i ett körbart skick och vi tar eventuellt bussen till Port Sudan medan vi väntar på delar om detta behövs vilket vi lär märka. När allt är fixat kommer vi fortsätta söderut mot det ökända landet Etiopien.
//Daniel
Glöm ej att kommentera!!!
12 Comments
De sista tramptagen i Egypten…
February 2, 2010 by Daniel Peterson, under Africa 2010.
Efter några längre dagars cykling rullade jag som jag tidigare nämnt in på Luxors välkända gator, såg hästkärror med bleka vita turister och stora turistbussar fulla med turister från främst Hurugada. Kontrasten mot den senaste tiden efter jag lämnade Kairo var nu stor. Jag rullade framåt på Kairos gator, nådde snabbt Luxor temple för att svänga av mot tågstation. Jag kände igen mig, svängde in på en liten gata och ännu en sväng och nu var jag utanför hotellet där jag spenderat drygt en vecka drygt ett år tidigare.
Direkt vid ankomst blev jag igenkänd, personalen kom ihåg mig komiskt nog. Fick ett rum som jag tidigare berättat och försvann snabbt till donken för en stor burgare. Dagarna därefter flöt på, gjorde inte så mycket av det turistiga denna gång utan strövade mest runt på Luxors gator. En dag tog jag och ett amerikanskt par (som hyrde cyklar) en cykeltur på 15 km till “westbank” för att sedan avsluta med en kall god öl innan de for vidare till Hurugada. En hel del av tiden har jag spenderat med de som äger och arbetar på hostlet samt att jag pysslat med utrustningen i väntan på Patrik som jag ska slå följe med från Aswan ska dyka upp.
På kvällen den 29/1 väntade jag ivrigt på semifinalen mellan Egypten och Algeriet. Köpte mig en Egyptisk flagga och såg sedan matchen på hotellet med en del Egyptier och några andra gäster. Matchen var hård med bl.a. tre röda kort och en straff mot Algeriet som till slut förlorade med 4-0 till Egyptiernas glädje vilket märktes både på hostlet och på Luxors gator. Greppade min systemkamera efter matchens slut och begav mig ut, det var folkfest!
Barn som gamla, kvinnor som män var glada och viftade med den Egyptiska fanan med stolthet. Bilar, motorcyklar, lastbilar, ja allt som kunde rulla användes för att köra runt, blinka med lamporna, tuta och inte minst vifta med flaggorna samtidigt som de skrek ut sin glädje över segern. Eld sprutade ut från spreyburkar, någon enstaka Algerisk flagga brändes och en mängd ungdomar tågade runt i en stor folksamling för att fira. Kameran gick varm, mörkt ute med mycket rörelse hjälpte mig knappast, men med hög ISO och manuella inställningar fick jag några bra foton i alla fall. Firandet höll på långt in på natten, vilket jag hörde innan mina ögon slöts och jag somnade in långt in på natten.
Jag beslöt mig för att vänta in finalen i African Cup mellan Egypten och Ghana i Luxor där jag kände lite folk. Tidsmässigt var det lugnt, då jag skulle anlända till Aswan den 4:e, då Patrik skulle komma ner med tåget. Båten från Aswan til Wadi Halfa gick enligt all information jag fått tag i på måndagar, vi skulle åka söderut den 8:e. Dagarna i Luxor rullade iväg, tog bland annat en cykeltur runt Karnak village och promenerade runt en del i Luxor. Läste lite i min bok, drack te och någon öl blev det med i väntan på fortsättningen. En kväll blev jag uppbjuden till grannhostlet av en egyptier, drack en öl på deras takterass, snackade med en fransman och en sydkorean innan jag gick tillbaka till mitt.
Den stora dagen kom, finalen i African Cup i Angola med Egypten och Ghana. Det skulle bli stor folkfest om Egypten vann denna sista match i turneringen. Folk skulle ut på gatorna, vifta med flaggorna och sjunga. Det skulle firas större än förra matchen då det fanns mycket glädje ute på gatorna.
Nu var det dags, klockan var snart 18 och matchstart. Jag och killen som driver gick ner till Nilen och alla dess uteserveringar där vi mötte upp han kompis och ett äldre engelskt par på en av serveringarna. Matchen var olidligt spännande ända till slutet då Egypten avgjorde matchen med 1-0. Ghana hann aldrig komma tillbaka på de minuter som återstod och faktum var att guldet var Egyptiens.
Glädjen var stor vilket syntes på Luxors gator, likt efter semifinalen fast större och detta höll på länge. Var ute pa gatorna och fotade lite innan det var dags för hotellet och en bärs till. Kollade på en egyptisk kanal där de visade med stolthet firandet i Kairo och repriser från Egyptiens mål i cupen.
Dagen därpå gick jag upp runt halv nio, tog mig en härlig dusch för att sedan äta frukost. Gick sedan ner på rummet och började packa ner allt i packväskorna och bar ner dem till receptionen tillsammans med cykeln. Det var nu äntligen dags att röra på arslet igen, hade haft en viss längtan till att cykla igen, tog förvisso ett par kortare turer runt i Luxor då det kändes som om jag flög fram i och med att jag cyklade utan packning. Nu var cykeln åter fullpackad och redo för nya mål. Klockan hade dock hunnit bli kvart i tio vilket jag inte gillade.
Jag gav mig iväg mot västbanken för att komma ut från stan, snart var jag flera kilometer söder om Luxor och trampade på med stor energi i benen. Fick trampa på med racerfart en gång då en argsint hund började jaga mig, detta var andra gången detta hände mig på denna resan. Jag trampade upp cykeln i runt 35 km/h och fräste åt hunden, var även beredd på att ge den en spark om det skulle behövas. Jag fortsatte färden söderut och med några kortare obligatoriska stopp vid checkpoints fick jag till slut poliseskort efter ca 50 km, tog en längre lunchpaus efter 60 km för att njuta av lite pasta, tonfisk och apelsin. Fick dessutom lite bröd av de snälla konstaplarna som jag bredde på lite mjukost på. Hungern var ett faktum, smälde i mig lite bröd medan jag kokade pastan för att sedan avnjuta den med tonfisk och ketchup från donken 
.
Fortsatte söderut och cyklade på med en bra fart, kilometrarna bara försvann bakom mig och snart hade jag cyklat över 100 km, efter att cyklat 20 km till så såg jag en kyrka mitt i en by, då klockan började bli mycket så cyklade jag in mot den på byns gropiga smågator. Väl på plats så var kyrkan igenbommad och jag mötte en polis och några andra män utanför. Försökte förklara att jag ville sova där över natten, men så lätt skulle det inte bli skulle det visa sig. Fick snällt följa med polisen till polishuset där jag försökte få dem att låta mig tälta vid polishuset, meb icke. Det diskuterades att jag skulle tillbaka till närmsta staden 20 km norr vilket jag absolut inte ville, till slut så kom de överens om att jag skulle cykla till nästa stora stad med hotell i ca 50km söderut. Solen hade gått ner och jag ville inte sitta i en polisbil dessa kilometrar så jag sa att jag skulle cykla, efter lite diskuterande så lät de mig cykla, tog mig ca 10 km söderut där jag fann bergskullar efter en by. Svängde snabbt av vägen och cyklade en bit för att sedan snabbt och tyst leda cykeln bakom en kulle, till slut fann jag en lämplig plats att slå upp tältet på lagom dold av kullen och mörkret. Efter att ha ätit en apelsin kröp jag in i tältet, kände mig inte så hungrig så beslutade mig att koka lite pasta till frukost morgonen därpå och somnade till slut till lite Bob Marley.
Morgonen därpå vaknade jag runt sex, öppnade upp ytterduken och låg kvar i sovsäcken och kollade ut i någon timme. Det var ännu kyligt, så jag tog det lugnt, vid sju steg jag upp tände multibränsleköket och kokade upp vatten för morgonens te och pasta. Packade sedan ihop allt och gav mig iväg runt kvart över åtta.
Det blev en seg start på dagen, trampade på upp och nedför den kuperade terrängen. Det kändes som om kroppen ännu inte vaknat. Efter ca 25 km stannade jag till efter en järnvägsövergång, bytte ut den tomma vattenflaskan och satte mig ner vid vägkanten och njöt av morgonsolen och läste ett kapitel i min bok, klockan var bara halv tio.
Jag fortsatte att cykla söderut, det gick lättare nu efter vilan. Efter att ha cyklat ca 60 km totalt så svängde jag in på en ambulansstation för att sätta mig och kanske få lite te. Blev kvar där i ett par timmar, fick te och god Egyptisk mat som mättade hungern. Såg även på en film på deras tv medan jag vilade mig. Efter den utsökta måltiden var det nu dags att ta tag i de sista 30 km till Aswan och det slutliga målet i Egypten.
Trampade på efter några timmars vila samt med en överfylld mage. Vägen blev av bättre kvalité och jag rullade framåt, bitvis hade jag Nilen vid min sida för i andra ögonblicket ha palmer och skördemark. På andra sidan vägen var det mer brunt, bergigt, sandigt och ibland bebyggelse. Snart så rullade jag in på Aswans gator. Fann till slut ett billigt hotell som jag släpade upp cykeln till.
Nu var jag äntligen framme vid mitt slut av den första etappen, Egypten. Den enda vägen in till Sudan som är öppen för cyklister är med båt till Wadi Halfa. Där börjar cykeln åter börjar att rulla söderut genom öknen till Khartoum, huvudstaden i Sudan.
Glöm inte att kommentera 
.
//Daniel
