Dagen vi skulle upp var min mage risig samt att åskan låg över oss vilket gav oss en extra vilodag inför det stora skrämmande Sani Pass. I huvudet hade jag målat upp skrämmande bilder hur det skulle vara att ta sig upp på den steniga branta serpentinliknande vägen. Skulle orken ta slut? Skulle mina dåliga knän klara av belastningen?  Många tankar rullade fram och tillbaka i huvudet, men envis som jag är så skulle jag ta mig tusan upp om jag så fick krypa. Vaknade till i mitt dagdrömmande där jag låg i tältet varje gång det smällde till med ett dån som inte liknade åska som jag hört innan. Bergens väggar skapade högre smällar och ljussken som lyste upp tältet som om det vore dag.

Jag vaknade av regnets smatter på tältet, suget på att kliva upp denna tidiga morgon var inte på topp, men iväg skulle vi idag oavsett väderlek. Rutinmässigt packade jag ner alla de lösa saker så som sovsäck till kamera enligt ett mönster som jag gjort under hundratals nätter på den afrikanska kontinenten för att till slut försluta de vattentäta väskorna eller om man numera skulle kunna säga mer eller mindre vattentäta väskorna efter alla smällar, kraschen och allt de fått stå ut med. Tältet åkte ner, rullades ihop blött och tungt vilket är en av de sakerna jag ogillar.

Efter en snabb frukost var vi ute på vägen västerut mot Sani Top, ca 25 km lång distans och en höjdskillnad på 1307 meter i regn och kraftig dimma. Fast beslutna rullade vi sakta på den asfalterade vägen, men vi kom inte långt innan grusvägen infann sig. Än så länge var den bra även om vissa delar var leriga och när vi närmade oss den sydafrikanska gränsposteringen började bakväxeln på min cykel krångla, titt som tätt hakade den upp sig och kedjan fastnade vilket irriterade mig grymt. Väl framme vid gränsen så började jag rengöra kugghjulen i förhoppningen att det skulle lösa problemet. Det skulle visa sig att en mer grundlig rengöring var det som skulle behövts.

Vi fick våra pass stämplade och satte av västerut för att cykla de sista 8 km upp till Sani Top. Det tog inte allt för lång stund innan växeln började krångla igen och för min del blev det att släpa upp cykeln i kombination cykla tidvis vilket blev ett ansträngande arbetspass. Att släpa/skjuta upp en fullastade dryga 50 kg tunga cykeln på allt för dålig väg bestående av lera, stora stenar och mindre till större forsar bitvis blev en uppgift som krävde all min energi. Vi tog en kilometer i taget tills den sista då vi stannade ett flertal gånger. Blev även en rejäl dos av kortare pauser för att hämta igen andan efter att ha puttat/cyklat 10-30 meter beroende av vägens kvalité. Ett specifikt parti var värre än de andra där jag var tvungen att släpa fram cykeln över större stenar medan jag halkade mig framåt. Svetten rann samtidigt som regnet trängde djupare in på skinnet. Även dimman var tät vilket gjorde att sikten var på 20-30 meter om ens det.

   

Flertalet fordon passerade oss längs vägen och erbjöd oss lift samt hejdade på oss. Förmodligen skakade de lätt på huvudet när de passerat och tyckte vi var galna som gav oss ut i det rådande vädret samt cyklade uppför detta pass. När vi väl såg skymten av skylt pumpade adrenalinet loss ordentligt. Vi tog oss till gränsposteringen och fyllde i formulären vilket inte var det lättaste då jag skakade av kylan. Med passen stämplade tog vi oss till Sani Top lodge och den högst belägna puben i Afrika för att värma oss samt skåla för segern över Sani Pass. Ölen värmde gott och humöret var på topp då vi klarat av passet som skrämt mig ända sedan jag fick idén att ta mig uppför Sani Pass.

Känslan att vara på toppen var ljuvlig samtidigt som vi blivit ordentligt nedkylda, men efter en rejäl hamburgare och ytterligare en öl blev segern ljuvare och slog upp våra tält på den campingen som fanns eller det lilla område där de hade en liten gräsplätt att slå upp tältet på. Natten blev allt annat än ljuv, temperaturen gick ner till under minus 9 grader celsius vilket i gengäld gav oss mindre sömn. Med allt från underställ till fleecejacka och vandringsbyxor med en dunsovsäck ner till -1 grad så blev natten lång och kylig. När solens strålar dök upp kom leende fram i en rask fart. Vi stannade kvar ytterligare en natt innan nästa utmaning kom, Black Mountain.

Äntligen var jag uppe på Sani Top efter sju timmars hårt slit!

Första biten från Sani Top gick lätt, men ju längre vi kom desto mer energi gick det åt. Det blev brantare och stenigare än Sani Pass hade varit samt att solen låg på. Även den höga höjden påverkade oss och våra ansträngningar. Det positiva för min del var dock att cykeln åter rullade fint efter att rengjort och fettat in del för del på bakväxeln och kunde nu cykla mer än att släpa fram cykeln som jag varit tvungen att göra tidvis under Sani Pass. Men efter att jobbat oss uppför var vi äntligen uppe på toppen och på en höjd av 3240 meter över havet där vi även lagade till våran lunch. Pastan med tillhörande pastasås var ljuvlig då våra magar skrek efter mat och energi. Efter att ha mött tre sydafrikanska killar på enorma offroadmotorcyklar rullade vi neråt, ja neråt bar det av i runda svängar 20 km. Vi fick göra ett par pauser för att vila bromsarna och fälgarna, men även våra handleder och rumpor behövde pauser av allt skakande. Vi rullade snart in i byn Ha Sempi där vi beslöt oss för att leta upp den som bestämde i byn för att sova över där. Det visade sig vara svårare att finna honom än vi trodde trots alla som hjälpte oss. Han hade varit på Sani Top och var på väg tillbaka, frågan var bara när.Vi blev hänvisade till att vänta på hans tomt där vi pratade med folk som tittade förbi. Till slut så letade en av dem upp den som tagit över ansvaret tillfälligt då det började mörkna så att vi kunde slå upp tälten vilket vi gjorde kvickt efter ett OK.

Dagen därpå tackade vi för oss och cyklade iväg, dock så missade vi avfarten och kom en bra bit, kanske 20 km norrut vilket gav effekten att vi fick ändra vår rutt. Varken Matthew eller jag var sugna på att trampa tillbaka samma väg vi kommit för att följa den ursprungliga rutten vi satt upp. Istället bestämde vi oss för rätt omgående att fortsätta en bit norrut för att sedan ta in på mindre vägar, ja det visade sig att de mindre vägarna skulle förvandlas till kostigar om ens det. Vi trampade på tills vi var tillräckligt mätta och trötta på cyklingen och slog upp tälten på en kulle med grym utsikt över bergen. Iofs kvittade det vart vi slog upp tälten då vyerna alltid skulle visa berg 360 grader, men på detta ställe kom vi bort från vägen men inte från alla nyfikna barn som dök upp där man minst anade.

   

   

Vi packade ihop allt i vanlig ordning och fortsatte med sega ben och kroppar, denna dag skulle bli en av de segare och kanske berodde det på en start med en lång uppförsbacke som fortsatte med många långa sega uppförsbackar för våra icke utvilade kroppar. Dock så hade vi turen att få njuta av nedförsbackar också då dessa finns med automatik efter uppförsbackar i olika kvalité då. VI stannade till vid en skola och alla barn kom utrusande och var helt lyriska för att se oss. Vi pratade med lärarna en stund och fotade innan vi fortsatte. Efter att ha trampat uppför en lång backe utan att vi visste hur långt vi hade kvar till Katse Dam var vi båda helt slut efter ynka 32 km. De sista 50 metrarna var rätt branta och mina ben allt för trötta. Jag klev av cykeln och sköt den uppför backen. När jag knuffade upp cykeln för den branta backen kom jag nära kanten och halkade till på det lösa gruset och var millimetrar från att falla ner de två metrarna vilket fick mig att vakna till. Drack lite av mitt ljumna vatten jag fyllt på från en flod någon kilometer tillbaka och tog mig uppför den sista biten. Vi rullade ut cyklarna över kullen och fann ett par platser för att slå upp tälten, lagade middag och sjunk ner i gräset av trötthet med kartan i famnen. Vi diskuterade fram och tillbaka hur långt vi kommit, men det var inte förrän dagen därpå vi förstod att vi kommit längre än vi trott efter att ha frågat en mängd folk längs vägen. Den ena sa att det var 120 km och den andra 13 km medan den tredje att det var för långt, men att vi skulle nå Katse vid 18. Sortera ut vad som kunde vara det rätta svaret var inte det lättaste då det visade sig att ingen av de vi frågade hade någon som helst koll, inte vi heller för den delen.

   

   

Inte förrän morgonen därpå förstod vi vart på kartan vi var. Efter ca 200 meter kom vi till ett T-kors vilket gav oss en vink vart vi var, en lättnad svepte över oss och trampade vidare på vägar som visade sig vara mer kostigar. Vissa delar var omöjliga att cykla på även om det var nedför. Att behöva skjuta på cykeln för att komma nedför var retsamt men det var bara att fortsätta. VI kom snart till en by där vi fyllde på våra vattenflaskor och blev bjudna på frukost som fyllde våra tomma magar innan vi fortsatte. Vi trampade på i olika hastigheter, vanligtvis sakta i och med ”vägens” kondition. By efter by passerades tills vi kom till en lång öppen dal som skulle visa sig vara den sista innan asfalten tog över. Vi mötte en trevlig herre på häst som bodde i grannbyn som jag pratade med en stund. Molnen drev snabbt in och inga ljusa vackra utan mörka åskmoln och han erbjöd oss att slå läger över natten på sin gård. Klockan var bara 13.30 och vi tvekade något, men i och med blixt och dunder framför oss beslöt vi oss för att tacka ja till hans inbjudan vilket blev ett bra avslut på vägen till Katse Dam. han berättade många intressanta historier, bjöd oss på majs och gav oss varma filtar för natten. Även barnen på gårdarna var nyfikna och kunde stå och kolla på oss i timmar kändes det som. han frågade även om vi ville besöka byns skola morgonen därpå där han själv sponsrat en del pengar för att bygga den. Dock var den i dålig kondition och enligt honom den sämsta skolbyggnaden i hela Lesotho.

Vi tog följe med honom till skolan dagen därpå och pratade med lärare och barn, fotograferade och diskuterade vad som kunde lösa skolans problem osv. Efter att ha tackat för oss trampade vi snart ut ur dalen och bytte gruset och kostigarna mot asfalt. Cykeln rullade så mjukt och tyst och uppförsbackarna gick betydligt lättare. Efter att ha besegrat en lång uppförsbacke på kanske 10-15 km rullade vi nedför lika långt för att avsluta med en seg uppförsbacke till campingen. Vi såg Katse Dam när vi rullade nedför den långa backen vilket var mäktigt. Campingen var gratis och med bästa utsikten, vi kunde se Katse Dam från tältöppningen.

   

   

   

Efter två nätter där beslöt vi oss för att lifta till norra Lesotho och fortsätta färden där, fick lift rätt omgående och kom upp till Hlotse vilket visade sig vara en deprimerande stad att se efter allt vi upplevt i Lesotho. Längs vägen norrut kunde vi se genom bilrutan hur landet förvandlades till det sämre. Det vackra och rena landskapet byttes ut mot sopor, fylla och stank tvärtemot vad vi upplevt längs de grusvägar och kovägar. Väl framme cyklade vi österut till ett mindre hotell för övernattning, alla sopor som var utspridda längs gatorna, onyktra och otrevliga tiggare på gatorna gjorde oss båda tomma. Vi gav staden ytterligare en chans när vi skulle köpa middag och leta efter handgjorda smycken och liknande ting. Det enda vi såg var sopor, kinesiska kopior och allmänt smutsigt och influerat från Sydafrika. Tankarna gick angående alla planerade vägbyggen. Hur skulle Sani Pass och vägen in i Lesotho bli när det kom asfalt. Skulle bli som i norra Lesotho eller inte. Vi båda var glada att vi tagit den rutt vi gjort på de mindre vägarna, för denna del av Lesotho kändes inte rätt. Dagen därpå rullade vi ut från Lesotho med många intressanta minnen och upplevelser.

Mvh Daniel